Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den korta (den kommersiella versionen)

Till den långa och nördiga recensionen (den limiterade utgåvan med extramaterial)

28 år som band. 23 år som skivsläppande artister. Tionde albumet.

Det har runnit rätt mycket vatten under broarna.

När Pet Shop Boys förärades med ett ”Outstanding Contribution to Music”-pris vid årets Brit Awards nästan prick tjugofem år efter det att West End Girls släpptes var det på något sätt lite självklart att det skulle bli just dem. Det räckte med att höra det drygt tio minuter långa medleyt som sammanfattade deras karriär för att det skulle bli rätt tydligt.

På många sätt har linjen från debuten till dags dato också varit rätt spikrak. Den enda riktigt vingliga sträckan följde på millenniebuggdarren när duon tog på sig stora trubadurhatten, med mestadels rätt nedslående resultat. Definitivt för att vara Pet Shop Boys.

Jag ska låta det vara osagt om det var den här skälvan som fått dem att större delen av tvåtusentalet förlita sig på extern hjälp i produktionsstolen. Det som däremot är klart är att Girls Alouds musikmakarmaskin Xenomania fått ta över stafettpinnen efter Fundamentals Trevor Horn. Och resultatet är, tja, för att göra det riktigt kort vet jag inte riktigt exakt vad det är som Xenomania bidragit med. De tre låtarna som Xenomania varit med och skrivit, inklusive förstasingeln Love Etc., skiljer sig inte märkbart från det övriga materialet.

Jag vet heller inte exakt vad det är som Xenomania tillfört som producenter. När de båda konstellationerna samarbetade på Girls Alouds This Loving Kind blev resultatet utan tvekan väldigt bra, men samtidigt känns det som att det jag verkligen gillade där är det klassiskt Pet Shop Boys:iga. Det gäller även på Yes.

Det stora problemet med Yes känns som att det i mångt och mycket handlar om att det är för mycket ljud som stoppats in. Lite som att man nosat upp varenda kanal som finns och tryckt in alla ljud som går. I flera fall kommer låtarna till helt annan rätt på extraskivan Etc. när ljudlager skalats bort.

När det dessutom finns låtar som hade trivts alldeles finemang på Release – som Beautiful People och Building a Wall som helt enkelt blir lite för mycket bredbent gitarrpop av den typ som även New Order snöat in sig på – ja, då blir det lätt att fingra på ”nästa”-knappen. Även Pandemonium blir lite väl mycket, oo-oo-oo-oo-kören till trots.

Men här finns förstås musik som är långt mycket roligare. Jag gillar verkligen den ögonblinkande pojke-möter-flicka-bagatellen All Over the World, komplett med lån från Tjajkovskij, den fullständigt solskenssprudlande och vårnyförälskade Did You See Me Coming? och More Than a Dream med sitt begravda ABBA-piano. King of Rome och Vulnerable är snygga halvballader som hämtade från Nightlife. Och så albumets båda avslutande spår: den kärleksknakande sorgsna The Way It Used to Be, med sin piano- och stråkpoptrance, och avslutande eposballaden Legacy som är såväl stämningsskapar-Pet Shop Boys som textförfattar-Neil i sina respektive essen. En vemodig nostalgiängslan i samma skugga som My October Symphony, men med ett uttryckligen mer livsbejakande budskap (ja, och ett tyvärr onödigt vaudeville-cirkus-inspel i mitten).

Men det mest positiva med albumet är trots allt att den fortfarande finns där. Nyfikenheten och viljan att gå framåt. Att Yes inte riktigt lever upp till vare sig arv, omslag eller titel är sådant som kan hända på vägen.

Pet Shop Boys har fortfarande gjort en av årets bästa låtar.

Att den heter Baby och ligger på Alcazars nysläppta album spelar ingen som helst roll.