Det kan bli så fel när gnällig indiepop försöker vara punk. Redan på förhand känns konceptet utdömt. Det känsliga och ibland mesiga som kännetecknar den klassiska indiepopen, inte sällan från Göteborg, ska helt enkelt inte kläs i en punkkostym. Och de charmiga men sura tonhöjningarna som framförallt utmärker Håkan Hellström blir inte bra tillsammans med fegt distade gitarrer.

Martin Elisson lyckades visserligen på något sätt knyta ihop säcken förra året med bandet Hästpojken. För detta krävdes emellertid en stor portion drogromantik och en röst som levt turnélivet i tio års tid. I fallet Samtidigt Som blir sången istället bara pubertal i stil med gullpopbandet SVART (Svenska Visor Att Röja Till).

Men. I vissa delar av låtarna, framförallt i refrängen på Constant in motion funkar korsbefruktningen utmärkt och foten börjar till och med stampa takten. Även i akustiska spåret Denna sida mot fienden ser jag en viss potential i detta band.

Jag och en vän diskuterade begreppet überpop förra helgen. Alltså pop där de falsksjungande löjliga texterna skapar någon slags gemenskap bland de riktigt riktiga popsnörena och ger upphov till en vi-mot-dom-känsla. Samtidigt Som lär antagligen älskas av denna massa även om de är lite punk.

Men vem vet. Hade man slutat irritera sig på sången och de naiva texterna kanske detta hade varit riktigt bra. Jag har försökt men det går inte.

Skulle vilja avsluta med att citera en av bandets texter:

”Fulla på ett sexpack av sämre sort, som någon hade snattat, på ICA eller shopen och vi sjöng en sång, som vi repat på en vecka, jag kan inte riktigt minnas vad den handlade om.”
(Från Erik & Francisco)