Alla som är någorlunda bekanta med modern konst vet att det kan vara svårt att skilja genialitet från fullkomligt nonsens. Trots att de båda parterna borde vara diametralt motställda och lätta att särskilja kan det ändå vara ganska knepigt att se huruvida kejsaren faktiskt är naken, eller om han rent av är iförd en urtjusig morgonrock av flor från änglahår. Man kanske inte ens kan avgöra det från början. När man tänker efter är ju till exempel ens favoritskivor sällan de som satt som en smäck direkt, utan de som krävde en viss kamp innan man kapitulerade och insåg deras magi.

Stockholmskvartetten Tam Tapirs debutalbum Nordpol balanserar på just den här hårfina gränsen. Deras sound i sig känns som ett säkert kort, och man har mer gemensamt med bob hund än bara ett däggdjur i bandnamnet. Här kan till exempel vi diagnostisera samma ryckiga komp, maniska synthslingor och spastiska gitarrer som hos förebilderna. Sångaren Niklas Rasmussen är tondöv på krigsföringsnivå, och hans loja falsett behandlar de vardagligt bångstyriga texter om tristess med omnejd med en förvånansvärt logisk precision.

Personligen är jag en entusiastisk förespråkare för både falsksång och skevhet, och någonstans har jag en gnagande misstanke om att jag verkligen hade kunnat älska det här. Men Nordpol, och framför allt texterna, är så gott som genomgående på precis fel sida av den dogmatiska linje som mitt omdöme har placerat ut. Tror jag, alltså.

För ärligt talat: Jag är inte helt säker på om det är lysande eller dumt i huvudet att rimma (?) ”mitt i stan” med ”rädd som fan”, som i det talande spåret Vardag/Tristess. Hade låten överhuvudtaget haft en melodi, en karaktär eller något som satte sig hade jag förmodligen lutat åt det första, men när så inte är fallet blir jag osäker på vad jag faktiskt tycker om detta, i ärlighetens namn, ganska brutala nödrim. Visst är det charmigt, men det var vad folk sade om Pol Pot också.

Och det är just melodierna, eller avsaknaden av dem, som är det stora problemet med Nordpol. Varje gång man börjar ana ett visst låtskrivarhantverk bakom den struliga fasaden kränger arrangemanget till i en helt orimlig riktning, och halmstrået försvinner tillsammans med ens entusiasm. Skivan flyter ihop till en grumlig massa av skrammel och kastratsång, och efter elva låtar har bara ett par textrader satt sig ordentligt. Av musiken finns det ingenting, förutom en viss antydan till någon slags ADHD som susar omkring i hörselkanalerna.

Hade det bara funnits någonting i musiken som höjde texterna en aning hade de nog kunnat bilda en ganska maffig enhet. Nu höll det sig tyvärr inom gränsen för det mjäkiga. Jag är ledsen att säga det, men den här gången var han faktiskt naken på riktigt.