Tio skivor från 2008. Tio skivor jag känt lite extra för. Visst, framförallt vad gäller andra halvan av listan finns det flera kandidater som kunnat leta sig in. Men så här blev det. Just nu. Just idag. Med rätt stor andel japansk house.

1. Daishi Dance The ジブリ Set [The Ghibli Set]
   

   En timslång resa till Sapporo med Daishi Dance som reseledare och guide. En flygresa över höga berg och djupa dalar i det grönaste grönt. Vi får inte uppleva något helt omskakande nytt. Vi får inte se något vi inte stött på tidigare. Men pianot har gjort alla sina houseläxor. Stråkarna har destillerat ner generationers föregångare till sin sorgset sprudlande essens. Det är house när den injicerat sig själv med drömmen om en bättre värld. Med ena foten på självlysande fyrkanter och den andra i valfri kyrka. Nyförälskad och vacker. Det behöver inte vara svårare än så.

2. Lindstrøm Where You Go I Go Too
   

   Ett fantastiskt vansinne, ungefär så kan man sammanfatta Davids recension av Where You Go I Go Too. Och visst. Att komma på tanken att låta ett album inledas av ett drygt trettio minuter långt epos kräver sitt av en lyssnare. Men i Lindstrøms fall krävs det väldigt lite, bara att låta sig svepas med. Det blir lätt lite samma sak som med Paddy McAloons album från 2002 – att man aldrig kommer längre än det magiska titelspåret – men det finns faktiskt några låtar till som gömmer sig där i skuggan av albumöppnaren. Lika värda att upptäcka.

3. Chieko Kinbara Velvet Night | Pray for Strings
   

   Det blev inte bara ett, utan två album från Chieko Kinbara år 2008. Två album som har dels house, dels en violin gemensamt. House vävd av toner som är precis sådär innerligt sorgsna och samtidigt bubblande euforiska som house i sina bästa stunder oftast är. Båda skivorna är värda att lära känna närmare, men Velvet Night | Pray for Strings är den mest fullständiga – och på flera sätt den blåaste.

4. Dinka The Temptation
   

   Egentligen alldeles för lång. Alldeles för likställd. Men precis som Lindstrøm klarade av konststycket att göra saker och ting intressanta hela vägen genom en trettiominuterslåt klarade Dinka av att få ett album som trillar utanför cd-skivan att fungera bättre än vad det borde med tanke på längd och musikpalettbegränsning. House. Trance. Röstlöst. Loopat. Återanvänt. Finstämt. Varmt. Digitalt. En låt av fjorton under sex minuter. Det är en underbar resa.

5. London Elektricity Syncopated City
   

   David gav Tony Colmans senaste alster som London Elektricity en sexa – för snålt, förstås. För även om Syncopated City kanske inte når upp till samma höjder som föregångarna är det fortfarande drum’n’bass när den är som souligast, mest melodisk och mest svängig.

6. Deadmau5 Random Album Title
   

   Det var nästan lite givet att ett Deadmau5-album skulle ta sig in i den här listan. Joel Zimmerman har de senaste två åren eller så ritat om dansmusikkartan ytterligare några varv. En sammanvävning av element från den poppiga trancen och de mest introverta techhousehörnen. Det skamligt genompoppiga och det ljusskyggt genomseriösa.

7. Million Dollar Disco Orchestra Better Days
   

   Vad gör man om man tycker att dagens musik inte håller måttet jämfört med forna tiders gyllene eror? Man tar på sig tidresenärsskorna och tar några steg tillbaka, förstås. Om idealet är trumma-gitarr-bas ställer det här inte till några större svårigheter, men om man tycker att det är för lite av stororkestrerad livemusikdisco i världen, ja då blir det lite knepigare. Det hindrade inte Al Kent från att dra ihop ett tjugotal medmusikanter och skapa årets snyggaste tidsmaskin. Hur det låter? Som ”Crown Heights Affair meets MFSB, produced by Peter Brown, remixed by Walter Gibbons”. Ja. Ungefär så.

8. Kelley Polar I Need You to Hold On While the Sky Is Falling
   

   För att låna Davids ord: ”Elektronisk pop som hämtar lika mycket näring från 80-talets synthikoner som från tidigare disco med de omisskännligt Polarska eleganta stråkarrangemangen som ett ständigt närvarande inslag.”

9. Chieko Kinbara Sweetest Day | Romance for Strings
   

   Chieko-skiva nummer två. Den röda skivan svajade lite onödigt mycket på sina ställen, men bjöd i gengäld på några övergalet bra låtar. Titelspåret i synnerhet.

10. Kleerup Kleerup
    

    Allt var inte guld och gröna skogar när Andreas Kleerup samlade sig i albumform. Men det mesta på debuten var väldigt, väldigt bra – och det var förstås tillsammans med Robyn och Titiyo som Kleerup sken som mest.