You Are Being Manipulated släpas fram ur sina mörka gömmor – sparkande och skrikande.

Allt är fel. Allt är ur fas.

En molande syntslinga vevas på fel sida om ekvatorn. En rytm slås fram utan att vara i takt ens med sig själv.

Så orkar Intro inte längre stå emot utan vrider sig i den smärta som väller fram genom de spruckna sömmarna. En massiv ljudvägg träffar luft och slår nya hål i Bergakungens isolerade korridorer.

Så släpps You Are Being Manipulated lös. Med ena benet djupt dränkt i sjuttiotalets rymdspanande elektrodisco och med det andra i desperat jakt på fotfäste i tvåtusentalets elektroniska underjordsscen.

När norske Per Martinsen gör musik till vardags, ja eller snarare ett av vardagsknäcken, är det tillsammans med Aggie Peterson under paraplyet Frost. Då är det för det mesta vackra nordnorska stämningsbyggen som står på menyn. Väldigt mycket tack vare Aggies drömska, förföriska och vemodiga röst.

När Per på egen hand släpper taget om Aggies hand faller han, under sitt Mental Overdrive-skynke, betydligt längre ner. Ner i bloppande, blippande och för det mesta rätt hårdslående regioner. Senaste albumet är kanske ingen helt igenom analogknorrande upplevelse, men sjuttiotalets rymddisco finns där som en ständig påminnelse om var resan en gång tog sin början. Det är också i de här jaktmarkerna som You Are Being Manipulated dansar som allra bäst. När det finns analogvarma och inte sällan till och med Kraftwerk-minnande melodier som håller rodret. Som i Europa där studsande slingor får full frihet – eller åtminstone så mycket frihet som tillåts av en ständigt bevakande hi-hat. Original Material kastar sig tvärtom rakt åt motsatt när digitalskrap och punkfunk fastnar på repeat och helt plötsligt är Black Devil Disco Club inte alltför långt borta. Eller Molina’s Theme som, vågar jag säga det, nästan smyger in och lägger sig till ro i Larry Heards mest utomjordiska nittotalstripper. Och Mysterio släpar sig ödesmättat fram över ett övergivet aldriglandskap med hörlurspongduellerande bloppande mot en bakgrund av artificiella discostråksblixtar.

Men sen har Mental Overdrive tyvärr också en tendens att förlora sig i lite för många transportsträckor. Spår som aldrig vare sig lyfter eller bjuder in. Run to the Hills (Iron Maiden-covern som jag inte fattade var en Iron Maiden-cover förrän jag hörde den) lyckas nästan nå ända fram, men faller på att rytmverket blir alldeles för tungfotat, med alldeles för mycket smak av dålig syntmusik (förmodligen är det fortfarande ljusår bättre än originalversionen, men det är en annan historia).

Men en hel av det här vägs upp av albumets absoluta höjdpunkt. The Rage föds till tonerna av försynta slingor på sina första stapplande steg utanför Kling Klang Studios. En marscherande basrytm signerad Marshall Jeffersons tidiga skapelser börjar sakta rör kolossen framåt med hjälp av kärleksbarnet från Giorgio Moroders och Patrick Cowleys kärleksnatt. Ju mer sinnesutvidgande stämningar som piskas upp, desto längre borrar sig The Rage sedan rakt ner i Chicagos nyfödda acid-scen. Hela tiden vibrerande precis på gränsen, men utan för en sekund släppa taget om det membran som är allt som står mellan mörkret och det förlösande crescendot. Ett elva minuter långt monster som inte tar några som helst fångar.

Ett av 2008 års allra största musikaliska ögonblick.