Bruksmusik. Föga intressant. Eller hur? Musik som inte suggererar så mycket intellektuellt, utan som fokuserar på det fysiska. Istället för att fungera som ett incitament för sinnet går den direkt på kroppen (här skulle de flesta rockskribenter förmodligen välja att snacka om skrevet), utan att nödvändigtvis ge upphov till några himlastormande extaser. Kunde det låta tristare? Förmodligen inte. Men det är här alla de där evighetsbanden kommer in i bilden (för att inte tala om alla de dj:s som tillbringar år efter år på vägarna, men nu ska jag prata om ett punkband, så vi håller oss i den filen). De mängder band som käkar miltals asfalt utan att komma till någon rockhimmel, men som för det inte är okapabla. Den stora massan, helt enkelt.

Lovvers historia är inte på något så när lika lång som många av de här eviga klubb-bandens, men i det fall att de fortsätter på nulägets inslagna väg har de potential att bli det. Med tre egna sjutumssinglar och en split i bagaget sen tidigare, är Think deras debut i det längre formatet. Eller längre och längre, Thinks sju låtar klockar in på ungefär tretton minuter och kvalificerar sig där inte riktigt som ett album i undertecknads bok. Men samtidigt är det fullt tillräckligt för att lyssnaren ska göra sig en bild av var Lovvers befinner sig.

Långt ner i den skramliga mixen är det inte ofta man urskiljer vad Shaun Hencher sjunger, eller snarare hojtar, dränkt som han är av distsjoken. Och det enda riktigt klara instrumentet är Henry Withers‘ gitarr. Men det spelar ingen större roll. Nihilistisk no wave/ punk har låtit så här förut, och kommer att göra det igen, av en anledning: det låter bra.

Samtidigt som man närmar sig ett vassare, mer Stooges-esque sound i The Kids (Laugh Out Loud), klingar No Romantics mer melodiöst och ibland nästan lite poppigt. 1:24 långa Wasted Youth, i sin tur, anropar femtiotalet, men i ett furiöst tempo. Lite som en Grease-stylad diner fusionerad med ett punkkällarhål. Jag erkänner villigt att en hel del vatten har passerat under broarna sen senaste gången jag lyssnade på en skiva av det här snittet, men musikkonsumtion har ju som bekant en tendens att vara cirkulär och det kan nog vara dags för en återblick så småningom. Think manar till att låta sig lyssnas på upprepade gånger, mycket just på grund av dess hårt begränsade tidsram; med bara tre-fyra låtar till hade den känts övermättad, trots Lovvers skicklighet när det gäller att karva ut snygga slingor även i hetsigt tempo.

Sammantaget; en intressant debut som säkert kan skapa en hel del buzz (speciellt som man släpper via Wichita), men mest av allt, ett klart fall av att lagom är bäst.