Ganska exakt 32 sekunder.

Det börjar oskyldigt. En fyrfyra. Någon rasslar lite förstött på en hi-hat. Lite congas. En gurka som skrapar i bakgrunden. En kvinnoröst som förföriskt uppmanar mig att det är dags att ”get down”. Lite sådär som det kan vara vilken måndagkväll som helst.

Sen har det gått 32 sekunder av Don’tcha Wanna Get Down. Och av hela Better Days.

Utan förvarning rasar så en blåsvägg in och slår upp ett multikolorerat hål rakt genom vardagstristessen medan otroligt vackra stråkar och en adamiansk keyboardslinga jagar varandra allt högre högre och i allt snävare cirklar, farligt nära den pulserande discoelden. Don’tcha wanna, don’tcha wanna, dont’cha wanna get down, get down? Jodå, jodå, jodå. Phreek och Cloud One dansar världens snyggaste discodans medan Patrick Adams vrider på sina keyboardreglage med världens discobredaste leende på läpparna. I ganska precis 30 sekunder, innan en glimrande discotriangel kastar oss tillbaka in i nuet, är det 1978.

Det är kanske de bästa 30 sekunder jag hört i år. Och gör mig övertygad om att det här är en resa jag är glad att jag har löst biljett till.

Al Kent, eller Ewan Kelly som han egentligen heter, växte upp med discokulturen inskjuten direkt i blodomloppet. Nästan 30 år senare senare har den gode Al tröttnat på klipp- och klistradisco och söndertuggade samplingar. Han vill göra något som kändes mer… disco. Att ge några väl valda samplingar de återuppvaknande han tycker de förtjänar. Kanske med hjälp av någon musiker för livekänslan. Kanske två. Kanske någon till.

Någonstans här spann saker och ting helt ur kontroll. Innan någon visste ordet av stod Al där med det där kostnadsineffektiva åbäket som var en av anledningarna till att discon kantrade in i sig själv när sjuttiotalet skarvade ihop sig med åttiotalet: en hel massa musiker. Ett tjugotal, till och med. Redo att spela disco. Redo att spela in det som de gjorde då. Hela tagningar. Analog utrustning. Och ett sound som är en enastående tidsresa, rakt in i discons sjuttionåntinghjärta.

Det är en timme levande dansgolvsgroovande. Med Cerrone i discobåset och Patrick Adams med dirigentpinnen. Huvudgungande basgångar och tv-seriesignatur-wacka-wackande gitarrer som färgar hela världen Kojak-kornig. Visst känns det igen. På mer än ett sätt.

För vad är väl Get It Boy om inte Paper Dolls pärla Get Down Boy? Visst låter basgången i Canal Bus Stop som ett möte mellan Dinosaur L:s Go Bang och Liquid Liquids Cavern. Visst är Funky Funky Beat egentligen bara Jimmy Castor Bunchs It’s Just Begun och Jimmy ”Bo” Hornes Dance Across the Floor nedslängda i en funkmullrande vinylberedare. Men vad gör väl det när Canal Bus Stop helt plötsligt tvärbromsar till takten av en Saturday Night Live-minnande koskälla och bjuder in till det vackraste interludium som Art of Noise aldrig spelade in för att sedan punkfunkhi-hatta sig rakt in i en stråkinsvept upploppsraka kantad av den där omisskännliga syntslingan som bara kan komma från Patrick Adams privata kollektion.

Det groovar, det svänger, det glänser. Det är samma musikaliska tripp som att lyssna på Black Devil Disco Clubs 28 Years Later, fast med alla excessventiler i vidöppet läge. Det är varmt, mjukt och fylligt. Det låter så rätt att det egentligen inte är klokt.

Men någonstans här är väl också svagheten med Better Days. Någonstans på vägen får groovandet och ytan ta över spakarna. I sig inget fel med det, men det är få basgångar som klarar att köra solo i fjorton minuter. Som minst intressant blir det i Rock Freak Boogie som jobbar hårt med att i åtta minuter komma exakt ingenstans alls.

Så musikaliskt finns det en del att jobba på för Al och hans Million Dollar Orchestra. Men konceptet – soundet, instrumenteringen, tidsresan – är inget annat än en förkrossande fullpoängare som jag gärna ser mycket mer av. Nästa gång, med en klassisk refränglåtskrivare med i kollektivet, kan det här bli hur bra som helst.

Better days?

Ja. I albumets bästa stunder är det inte svårt att hålla med om det.