Pelle Carlberg är väldigt charmig live. Jag såg honom på Mosebacke inför albumsläppet förra veckan och reagerade på hur dansant det var och hur glad jag blev. Det kanske hade någonting med ölen och sällskapet att göra också, men jag blev ändå lite lyckligare av att se den forne Edson-sångaren framföra låtarna från det nya albumet The Lilac Time på scen i sällskap med ett litet gäng musiker.

För i övrigt blev jag lite besviken på skivan. Jag gillade förra årets In a Nutshell, och även solodebuten från 2005, Everything. Now! otroligt mycket. Fyndiga, popiga album med riktiga dängor som fastnade i hjärnan, på tungan och i resten av kroppen också för den delen.

The Lilac Time fortsätter visserligen på samma popiga spår med fyndiga texter och låtnamn – som 1983 (Pelle & Sebastian), första singeln som kom i somras. Texter som till min glädje och irritation retar mig, som Animal Lovers, en låt som handlar om personer som tycks bry sig mer om djur än människor.

Do you remember the Rhinoceros Nelson?
The first born at a zoo
When he got sick it was a shock to the nation
A hell of ado – a hell of ado
He died, he died and people cried
When Grandma died, no one cried

Jag är själv en sådan där djurvän som han sjunger om. Inte så att jag grät över Noshörningen Nelson. Men ändå.

Som sagt, fyndigheten finns. Och samma pop som tidigare. Men ändå är The Lilac Time inte lika lockande som de två tidigare skivorna. Kanske lite mer dystert och nedstämt, kanske inte lika rakt och enkelt som de andra. Det är inget som direkt fastnar, inget som får smilbanden att höja sig för någon längre tid. Tonerna är trevliga, men gör mest ett kort gästspel i min hjärna för att sedan lämna plats åt någonting annat. Bäst är Metal to Metal, som faktiskt är ett av de få spår som fastnar, och härlgt handklappspopiga Ryan Air-dissen Fly Me To The Moon. Här känner jag att Pelle Carlberg tilltalar mig på det sätt som han gjorde tidigare. Annars rekommenderar jag livespelningar mer.