Jag hade kunnat göra det väldigt lätt för mig och bara konstatera att, ja, det här var väl kanske lite sent. Men den vägen går vi inte nu. Istället tar vi det från början.

Men inte vilken elektronisk musik som helst, va? Eller rättare sagt, ni är rätt noga med prylarna?

Just det, ett sound som var helt rätt när Rex the Dog skuttade in på klubbscenerna för några år sedan. Musik i svallvågorna efter electroclash, surfande på lite retropostpunk-attityd.

Precis. Som den här serien. Rex the Dogs pressbiografi i serieform istället för någon av de standardiserade varianterna. Finemang. Om vi hoppar tillbaka till musiken var ju Rex the Dog månadens hetaste smak när det skulle dansgolvsremixas för några år sedan och när…

Eh. Ja, men nu pratar vi om er musik här. Ni måste ju ändå hålla med om att…

Precis. Som också var några av de absolut hetaste etiketterna att ligga på. Men även de har tappat lite av sin forna glans, eller hur? Inget fel i det, det kommer fortfarande högvis med bra musik därifrån. Fast för mig har Rex the Dog alltid känts åt DFA-hållet, rent musikaliskt.

Och om vi vänder till The Rex the Dog Show känns det som att det är ett rätt säkert svep genom backspegeln. Taktfasta trummor, lagom mycket flörtande med främst det tidiga åttiotalets danssmältdegel (kul att Siedah Garretts K.I.S.S.I.N.G. dyker upp i Gecko). Och tidsresan vore förstås inte helt genomförd utan en svängom med Buffalo Gals och så knorrande och morrande syntar mest överallt. Jag borde dessutom gilla Yazoo-lånande Bubblicious mer än jag gör. Men överlag blir det lite för, ja, mycket känsla av att det här gjorts en massa gånger förut.

Ja. Jo. Jag hade tänkt hoppa över den biten, men om du envisas med att dra upp det… Alltså, de två remixerna som finns med funkar verkligen inte alls. Menar ni på fullaste allvar att ni tycker att det är era två bästa remixer? Utan att ha hört allt hoppas jag verkligen att det inte är så. Nu är jag inte ett lika överfrälst The Knife-fan som många andra, men Heartbeats är roligare än så här. Den andra är väl inte ert fel, med det låtunderlaget, men ändå. The Sounds. Hur tänkte ni där?

Ja, okej. Det är väl era två bästa remixer då. Om ni säger det. Det där var förresten också en rätt bra konsumentupplysande sammanfattning av skivan.

Ja. Det finns ju definitivt hopp. Eller så här, om vi hoppar över remixerna är det inget som är direkt dåligt, bara lite ospännande. Jag är övertygad om att det finns massor av människor som kommer gilla The Rex the Dog Show rätt mycket.

Om jag får komma med ett förslag är det att lägga mer krut på att ge oss mycket mer musik i stil med skivans bästa stunder. De riktigt melodiösa stunderna. I Can See You, Can You See Me? och Italian Skyline är såna låtar. Och bäst av dem alla ärHeartsong är både överraskande vacker och förbannat bra med sin Art of Noise-röst. Mer sånt.

Men annars… Det svajar lite väl mycket på vägbanan. Alltså… Och…

Nej, jag måste faktiskt säga det. Hemskt ledsen. Det känns som helhet mest… lite försent.