Jag var, sent om sider, på Eklips-utställningen på Moderna Museet igår. Lite oväntat gick jag därifrån med en musikalisk upplevelse.

Den amerikanska konstnären Lucas Ajemian ställer ut Out of Nowhere / From Beyond. Det är ett stycke musik framfört tillsammans med brodern, jazzmusikern Jason Ajemian, som dirigerar tio kammarmusiker. Själv sjunger han. Verket består av ett partitur och en videoinspelning där musiken framförs i samband med öppningen av Eklips-utställningen i Skeppsholmskyrkan som ligger intill Moderna Museet.

Det är ett suggestivt stycke med en märklig ton. Vid en första anblick låter det märkligt, men så sugs jag in i tonerna. Det är något med dem. Sen hör jag honom börja sjunga. Det låter som … något helt annorlunda.

I sitt konstnärskap brukar Lucas ägna sig åt att dekonstruera andras verk och återskapa dem i ny form. From Beyond följer i samma linje. Bit för bit har han tagit ett verk och vänt det ut och in.

När Black Sabbath gav ut Master of Reality 1971 var de på höjden av sin förmåga. Tony Iommi började stämma ner sin gitarr och lite långsamt tog de hårdrocken i en ny riktning som la grunden för en lång rad metalband. För att krydda flirtade de med det ockulta, mest för uppmärksamhetens skull.

Och naturligtvis lyckades de, såväl som de väckte avsky. Det sas att mycket av deras material, och i synnerhet Into the Void, innehöll subliminala meddelanden och sataniska budskap om man spelade låten baklänges. Inspirerad av det har Lucas gjort just det. Not för not av Black Sabbaths Into the Void har tagits, satts och framförts baklänges.

Det låter märkligt och suggestivt. De överstigande kvartarna, djävulsintervallet, överlever även i omvänd form. Lucas sång låter som något Mike Patton skulle kunna kvida fram en långsam dag, men mycket mer strukturerat. Det är något med hur tonerna faller som suger till i magen och får mig att vilja höra mer. Lyssna igen. Jag stod kvar tre genomspelningar på skärmen. Fascinerad.

Hela sättningen är märklig. From Beyond har framförts några gånger, i samband med olika utställningar. Oftast i något sakralt eller åtminstone tidigare sakralt rum (som Skeppsholmskyrkan). Sättningen av kammarmusiker är så långt ifrån den sluskighet som fyra arbetargrabbar från Birmingham var. Partituret som hänger på väggen intill är inverterat med självlysande vit färg på svart papper. Det vore fränt om det bara varit delarna i sig. Nu blev det överjävligt bra också. Men jag hörde inte Horn-Per någonstans.

Intervju med bröderna om verket:

Publikinspelning från Skeppsholmskyrkan (med ett finger för handlingen):

Inspelning från Au palais de Tokyo:

Inspelningen från Au palais de Tokyo tillbakavänd:

Black Sabbath Into the Void: