Jag listade Sec Walkin’ som månadens bästa i juni. Det var ungefär behållningen av Evil Urges och jag tänkte mig att det var det sista jag skulle se av albumet. Det fick ett svalt mottagande och själv var jag inte sen att stämma in i kören. Men så har jag ändå umgåtts med albumet ett par månader, varför vet jag inte riktigt, och visst har det sina kvaliteter efter att det första skrattet efter funkchocken ebbat ut.

Jag har inga idéer om vad det är Jim James och hans kollegor försöker sig på i inledningen av albumet. Det som måste ha låtit som en dålig idé under skrivstadiet fortsätter att vara en dålig idé på albumet. Highly Suspicious är inte pretty fly for a white guy. Highly Suspicious är humor. Fnitter, en bestämd manskör, fruktiga gitarrsolon och James skräckinjagande falsett är bara inte ok. Den röst som är My Morning Jackets största tillgång gör sig till åtlöje i ett ansträngt ”peanut butter pudding surprise”-gnällande.

När man vant sig är det ändå körerna och gitarrsolon och arenarock utan självdistans som gör det på albumet som är lyssningsvärt. För vartannat spår är faktiskt det. Sec Walkin’, Thank You Too, Librarian och Look at You låter som det My Morning Jacket vi är vana. Touch Me I’m Going to Scream och Aluminum Park är Madison Square Garden, nävarna i vädret och hybris så det skvätter om det och till Aluminum Park har jag hört både gapskratt och allsång otaliga gånger i sommar. Det är roligt några gånger. Sen en aning pinsamt. Och efter det har jag raderat halva albumet från min dator.