Britterna ser som bekant gärna sig själva som föregångsland och klubbmusikens beskyddare nr 1 och när man ser hur DJ- och klubbkulturen i alla tänkbara subgenrer i allra högsta grad frodas där och de rent overkliga mängder klubbmusik som produceras är det inte utan att de ändå har visst belägg för sin självutnämnda titel. Samtidigt innebär också kvantiteten att man får leta och sålla rejält innan man hittar riktiga guldkorn. Speciellt som en annan specialgren de är odiskutabla världsmästare i är att oavsett genre utnämna artister – helst brittiska – till musikens framtid och räddning.

Artister som när man ser tillbaka och summerar sedan allt som oftast visar sig ha lämnat lika stort avtryck som punkten som avslutar den här meningen. Nu vore det överdrivet att påstå att Toby Tobias kallats dansmusikens framtid ens av sina egna landsmän men de har åtminstone varit väldigt samstämmiga i sin åsikt om att hans Space Shuffle är en av årets mest intressanta och svårkategoriserade debuter.

Svårkategoriserad eftersom den inte låter som brittiska akter brukar göra då Tobias insett att det finns en hel del att hämta bortom kanalen och byggt på de influenserna. Och frågan är om inte det är just det som gör att Space Shuffle känns som ett åtminstone ett litet av de tidigare nämnda guldkornen.

För, givetvis själv färgad av min hemvist, är det onekligen intressant att höra hur han med en stabil 4/4-takt i botten inspirerats av och anpassat, i första hand, den djupa rymddisco som Todd Terje, Prins Thomas och deras skäggiga vänner i fjordriket satt standarden för och även i viss mån västkustbalearican som de inte fullt lika håriga vännerna med Studio i spetsen ägnar sig åt på hemmaplan.

Tobias inleder med afrorytmisk midnattsjazzigt slögung i Schoon, byter sedan varsamt tempo med den introverta framtidsfunken i Who Dunnit? och fortsätter sedan skruva upp det väldigt subtilt via malande ludna basgångar och Arthur Bakerska ljudkulisser i de efterföljande spåren innan han i Eleven slutligen tassar igång en försiktig discodans mellan Metro Area och Booka Shade. Efter det kommer han via några djuphouseiga stunder in i 20-minutersspurten med förkortade och rappare versioner av sina tidigare singelsläpp Dave’s Sex Bits och A Close Shave och toppar det hela med The Feeling där Kathy Diamond blir en Donna Summer för nutiden.

Han smyger nästan omärkligt men väldigt effektivt upp tempot snäpp för snäpp både i låtar och på skivan genom en elegant elektronisk fusion av retrorytmer, varm techno och djupt dubbig house med diskret försynta melodier. Men även om det är musik som omisskännligen har sin grund på dansgolvet handlar den i Tobias tappning inte om svettiga dansgolv utan manar mer till en stillsammare värdig inre dans.