Ska det vara, ska det vara ordentligt.

Copyright, numera bestående Gavin Mills och Sam Holt, har som så många andra dansmusikartister låtit sin debut i det långa formatet vänta på sig. Åtta år har hunnit passera sedan dåvarande trions första singelsläpp.

När första albumet nu landar är det inte en cd vi får. Inte heller två. Istället sträcker sig Voices & Visions över tre stycken skivor. Sammanlagt nästan fyra timmar musik.

På gott och ont.

Copyright tillhör den där gruppen musikskapare som de åtminstone fyra-fem senaste åren gjort att jag alltid skjutsat upp mina förväntningar i topp varje gång namnet dykt upp. Oavsett om det handlar om ett släpp i eget namn eller i en remixparentes. Med ett hjärta i själfullt soulpumpande fyrfyrahouse har Copyright gjort högvis med bra grejer.

På Voices & Visions får de tre skivorna spegla Copyrights tre olika roller. Den första (Voices & Visions) är Copyright i producentstolen, den andra (Dance Floor Moments) är Copyright som remixare av andras musik och den tredje (In the House Club Mix) är Copyright med DJ-stassen på i form av drygt timslång klubbmix.

Av musiken på den första skivan att döma verkar Copyrights vision just nu vara två teman: strippade rytmer och Afrika. Särskilt det senare har förstås förekommit i Copyrights värld även tidigare, men just nu verkar det i princip bara vara dessa två element som får utgöra duons egna musikskapande. Det verkar också som att det är Dennis Ferrers och Jerome Sydemhams briljanta mörkläggning av 2006 års He Is som fått stå som förebild.

Även om det fungerar på sina ställen, framförallt i de introverta gospelimplosionerna Wizeman, Free och I Pray (mycket tack vare sånginsatserna från Imaani och Tasita D’Mour), så blir det som helhet för mycket tribalrytmer och för lite, tja, annat. Även om det är kul att Jazzie B dyker upp tillför hans mumlande på Roots väldigt lite på skivans tristaste spår. Desto roligare afrorötterhouse finns istället i snyggt Going Back to My Roots-gitarrplockande Voices – bland de absolut roligaste fem minuterna på hela Voices & Visions. Till de bästa stunderna hör också Classic Beat. Men mest för det mer eller mindre är Nitro Deluxes klassiska housepionjär This Brutal House (eller Let’s Get Brutal beroende på vem man frågar) rakt av med vokalinsats från hiphousepionjären KC Flightt ovanpå.

Men faktum kvarstår: det blir helt enkelt för lite av det jag vill ha i Copyright. Det som finns i originalversionen av He Is. Att Ferrer/Sydenham-remixen ligger som en vattendelare som första låt ut på skiva två känns som mer än en slump, för de remixer som ligger här – mellan åren 2003 och 2007 – är i de flesta fall betydligt mer innehållsrikt än materialet på skiva ett. Det absolut största undantaget är just originalversionen av He Is, som stämningsmässigt egentligen borde fått följa med in på skiva två.

Det är bara att lyssna på remixen av mäktiga Kathy Browns Never Again. Eller fingerjazziga Keep On Rising med Jay-J och Latrice Barnett. Eller Annette Taylors Faith. Och framförallt Lisa Milletts Don’t Bring Me Down med sin Around the World-basgång.

Så visst. Det finns godis på Voices & Visions. Särskilt de båda versionerna av He Is. För pengarna får du dessutom ett album, en ”greatest hits” i personligt urval och en mixskiva att slänga på om man inte orkar göra leka DJ själva. Finemang.

Men fyra timmar Copyright borde ha varit mycket bättre än så här.