Mycket i musikväg kan paketeras, paketeras om och paketeras om igen. Inte sällan exakt samma innehåll gång på gång på gång.

Och som om inte det vore nog heter paketen för det mesta något med ”best”, ”essential”, ”greatest” eller ”ultimate”. Allra helst så många av orden som möjligt staplade på varandra.

Nu låter det kanske som att jag gnäller här. Och visst. Det händer rätt ofta att det blir alldeles för mycket till och med av det godaste. Men när det handlar om ett av discosjuttiotalets största bolag Salsoul, ja, då är det ett av de tillfällen jag undrar om man kan få för mycket.

När japanske jazzhouseartisten Takeshi Hanzawa, eller FreeTEMPO när alter ego-andan faller på, gör det så många andra redan gjort blir det mycket som känns igen. Love Committee, Carol Williams, Double Exposure, Inner Life och Joe Bataan. Klassisk Salsoul-disco när den är som bäst.

Men sjuttiotalets discoepok verkar ju dessutom bottenlös. Detsamma gäller Salsoul-katalogen. Den stora behållningen med Souls är därför det lite mindre strålkastarbeströdda. Visst. Det blir Ten Percent, Moment of My Life, My Love Is Free, Cheaters Never Win och Latin Strut. Men även när namnen är de största i Salsoul-arkiven blir det i de flesta fall inte de största låtarna som får följa med på resan. Som Love Committees stråksmekande pärla Pull in the Back of Your Mind och Aurras gulliga Who Are You. Lite oväntat dyker också Silvettis eurodiscoklassiker Spring Rain upp – i en Tom Moulton-mix. En resa som även andra europeiska discoartister gjorde – på mer än ett sätt: med hjälp av mästermixaren Tom Moultons hitkänsliga handlag syddes de europeiska tongångarna in för att bättre passa den amerikanska publikens öron.

Visst är Souls inte på långa vägar någon slags heltäckande sammanfattning av Salsouls alla fyrtiofemvarvare. Den faller kanske också lite mellan två stolar genom att vara lite för bred för att de som redan har allt ska köpa den bara för att få någon saknad låt. Men oavsett vilket är Takeshis dryga sjuttio minuter (inklusive en helt nyinspelad låt med FreeTEMPO som artist) alldeles fantastiska vilken solig dag som helst. Och kanske ännu mer de dagar som behöver lite mer sol.

Och behöver du bara ett enda skäl att ägna Souls din uppmärksamhet stavas det J-A-N-I-C-E. Ett av Salsouls verkliga discomästerverk som alldeles för sällan dyker upp på samlingar. Men Skip Mahoneys Janice (Don’t Be So Blind to Love) är precis allt som är så underbart överjävla fantastiskt med den magiska discoeran.

Sammanpressat till sju himmelska minuter.