I vanliga fall när Danger Mouse är inblandad i någonting brukar han ta över helt och hållet. Hans stil är det som kommer ut i andra änden av produktionen. Men inte i fallet Modern Guilt. Här låter det istället som om de bägge närmat sig varandra med respekt och ärlig nyfikenhet på varandra.

Resultatet är tio låtar, på 33 minuter. Omisskännligt Beck. Omisskännligt Danger Mouse. Förkärlek till klaviatur av olika slag, lite elektronik, minimalism och popmelodier. Det är nästan synligt genom musiken deras nickningar till varandra i studion. Från början var det bara tänkt att bli några låtar, men när de blev så nöjda med resultatet samlades de igen för att spela in hela albumet.

Med lätt hand går Beck över det moderna livets angst och kommenterar det han ser och rör sig kring. Som vanligt inte fyllt av substans, men inte heller substanslöst. Han är äldre nu, men hans sätt att närma sig världen har inte förändrats så särskilt mycket. It ain’t no fun if you can’t play with it.

Men samtidigt händer det inte så mycket här. Danger Mouse har en tendens att bli lite tom i sitt producerande. Det sker inte så mycket mer än det som hörs direkt. Det finns ingenting att upptäcka, även om det översta lagret är lekfullt så finns det ingenting mer. Och det här är inte en sida som Beck behöver förstärka.

Fast jag kan inte såga Beck heller. Alla hans skivor har spelats friskt i mina hörlurar och högtalare. Jag kommer lyssna en hel del på den här också. Men den är knappast världsomvälvande. Ungefär som att kallt konstatera att världen omkring oss går åt helvete, men mest ha dåligt samvete av att man inte orkar göra så mycket åt det, inte att man är med och skapar världen hela tiden.