Någonstans på ett svenskt torg ställer de upp. De höjer sina plakat och gör sig redo att tåga iväg. Demonstranterna har kanske inte samlat en så stor mängd människor, men tillräckligt för att bli omskrivna och tillräckligt intressanta för att någon ska lägga märke till att någon ur ledartrojkan brutit sig ur. Kanske trodde man att de skulle vara slut då. Att de demonstrerat färdigt.

Men nu står de här igen med sina plakat.

De börjar gå då du märker att något är lite konstigt. Det är inte som andra tåg helt enkelt. Det rör sig lite avigt. Skuttigt liksom. Och de har inte ens regnbågsflaggor i händerna.

Istället har de enkla, lite naiva, men sanna budskap de vill föra ut. ”Det finns hopp.” ”Du duger.”

Sist de gav sig ut tillsammans var nerverna utanpå. Det kändes att något var fel. Och ärligt talat är det inte riktigt rättat nu heller. Men de har accepterat sin situation. Det känns inte alls lika konstigt längre, tvärtom som ett glatt återseende när hon som försvunnit tittar förbi igen (när de skanderar något om larviga drömmar och pappersdrakar).

De vet om att de aldrig kommer komma tillbaka till det där första de hade. När de visste sådär bombsäkert vad de allihop gick upp på morgonen för. När ingenting annat var viktigare. Innan karriärer och förhållanden kom ivägen.

Budskapen eller det sätt de presenterar idéerna på är inte revolutionerande. De är snälla. Lite mysiga. Försöker övertyga genom att bara visa hur snälla de är. Eller att försöka nå ut genom röststarkare mer frenetiska vänner.

Men för sig själva går de på i sina ullstrumpor. De tycker jämlikhet är viktigt och att man inte ska förtrycka de svaga. Gott så. Jag bryter inte längre upp och tar mig långväga för att få chansen att gå med i tåget. Men jag gillar och lyssnar ömt på deras långa väg, när de reser en stege för att nå ut bättre och hjälps åt att hålla i den eller de smått förvirrat upptäcker att de blir intervjuade.

Inte himlastormande längre. Men väl värda den lilla uppmärksamhet de får.