Någonstans på ett svenskt torg ställer de upp. De höjer sina plakat och gör sig redo att tåga iväg. Demonstranterna har kanske inte samlat en så stor mängd människor, men tillräckligt för att bli omskrivna och tillräckligt intressanta för att någon ska lägga märke till att någon ur ledartrojkan brutit sig ur. Kanske trodde man […][...]

Jag hade förberett mig på att såga ”Nerves”. Jag var så besviken. Igen. Jag var så säker på det att jag kände mig olycklig. Olycklig för att de till slut hade gått över gränsen. Den där gränsen de alltid balanserat på och alltid varit nära att tippa över på fel sida om. Gränsen som gett […][...]

Jag andades ut av lättnad när jag hatade den efter första genomlyssningen. Det ska vara så med FFP. Men jag vänder inte så fullständigt som jag ville det skulle göra när jag lyssnat mer, men tillräckligt mycket. Det är så kära återhöranden. Jenny Wilson tillfredställde mig redan i januari när hon gästade i den intrikata […][...]

Jag har ett ganska konstigt förhållande till ”There is hope”. När jag lyssnar går jag nämligen igenom skivan på jakt efter den där låten jag inte gillar. Jag brukar genast hoppa över första låten ”Ten pictures”, för den har jag älskat sen första gången jag hörde den. Går istället raskt på ”Heather”. Den har ju […][...]

”We have a right to be here” sjunger Jenny Wilson tungt till en studsande synth och ett jagande komp i refrängen på ”We are the people”. Låten handlar inte om FFPs rätt till en plats på den svenska musikscenen, men för mig är det svårt att inte tänka på att det är det hon proklamerar. […][...]