Recension

- We are the people (ep, cd) First Floor Power
- 2000
- Silence / bob hunds förlag
They have a right to be here
Lyssna
Externa länkar
- silence.se/ffp
- Officiell sida hos bolaget Silence.
”We have a right to be here” sjunger Jenny Wilson tungt till en studsande synth och ett jagande komp i refrängen på ”We are the people”. Låten handlar inte om FFPs rätt till en plats på den svenska musikscenen, men för mig är det svårt att inte tänka på att det är det hon proklamerar. Och det med all rätt.
First Floor Power spelar spretig svensk pop på engelska. ”We are the people” är deras debutEP. De ger ut sin musik på bob hunds förlag, något jag trodde skulle höras mer när jag först hörde FFP. Det finns likheter, speciellt i hur instrumenten låter, men det kanske inte är så konstigt när Jonas Jonasson från bob hund har producerat. Andra ljud gör att jag nästan vågar lova att någon i bandet har Frank Blacks ”Teenager of the year” i sin skivsamling. Men det slutar inte heller där. Det här är intelligent pop med många influenser.
Om du såg Erik Bäfvings och Anders Lundgrens dokumentär om bandet (”Det är svårt att le när du har en svart tand i munnen” visades i februari i år) vet du redan deras historia. Om du inte såg den fick du inte reda på att FFP bildades 1997 i Malmö och att de gick igenom bra och mindre bra spelningar som ledde fram till inspelningen av den här EPn. EPn har fyra spår varav tre spelades in i Silence studio och ett som är ett medley bestående av tre kommande låtar.
Det är bra och jag blir sugen på mer. Men jag väntar med de riktigt positiva meningarna tills jag har sett att de kan vara kreativa nog för en fullängdare. Jag tror de kan det. Jag tror att jag kommer älska den, när den väl kommer. Men än så länge letar jag efter fler bevis och håller med, they have a right to stay.
Publicerad: 2000-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-04 23:23
En kommentar
Jag är ett levande bevis på att en männsika kan röras ända inifrån där blodet pulserar ut till varenda tå och fingerspets. Det sjunger därinne. Jag fanns där. Sittande i soffan. Såg dem lyckas i deras ”spretiga anda”. Men kankse var det hela grejen. De var de ”riktiga”. Inget kommersiellt-ihopsatt-popfrabikat som döljer sin urusla musik med två stora bröst. FFP har med all rätt att stanna här i våra hjärtan.
#
Kommentera eller pinga (trackback).