Jag har ett ganska konstigt förhållande till ”There is hope”. När jag lyssnar går jag nämligen igenom skivan på jakt efter den där låten jag inte gillar. Jag brukar genast hoppa över första låten ”Ten pictures”, för den har jag älskat sen första gången jag hörde den.

Går istället raskt på ”Heather”. Den har ju den där irriterande synthslingan och dessutom Karl-Jonas på sång och han kan ju inte sjunga. Men när den spelar känns det att jag inte har rätt. Jag gillar ju den här låten, det är säkert nästa jag inte gillar.

”Time time” följer. Det spelas enerverande på gurka. Ett frenetiskt och störande riff på akustisk gitarr går genom hela låten. Ett irriterande handklappsparti har lagts in innan refrängen. Men sen kommer den, refrängen alltså, och då rycks jag med i en briljant poplåt som gör mig lycklig och varm. Och gitarren låter fantastiskt och jag börjar undra varför inte alla låtar använder gurkan. Och handklappet som bara lät krystat får inte längre klappa ensam.

”You're 24″ har Karl-Jonas på sång igen. Det måste ju vara dåligt. Ja, det är ju den låten jag inte gillar. Just det. Den tråkiga låten med den där äckligt låtsasvuxna texten som är helt fantastisk. Just det.

”Scissors, bag or a stone” med den där lånade synthslingan som inte passar in alls ovanpå gitarrerna. Den som passar så illa in att den får gitarrerna lyfta till ett nytt liv och ger rymd åt hela låten.

Det fortsätter så där. Och ”There is hope” är en fantastisk popplatta. Det är inte de mest perfekta poplåtarna i världshistorien, men ändå lyckas de få det att känns så just när jag hör dem. Jag tycker inte riktigt lika bra om de låtar där Karl-Jonas har huvudansvaret för sången, men jag vet inte om jag vill ändra på något egentligen. Till skillnad från Hell on wheels som gått genom ett liknande bandöde (de har till och med släppt en split-singel tillsammans) har de inte tappat bort livsfebern i arbetet. Kanske på grund av den turbulens som omgivit dem, men trötta är de inte. De andas och lever, sprudlar och skrattar, hatar och älskar. Och det gör att den medvetna och regisserade delen som alla intellektuella svenska popband har slipper igenom till något som känns på riktigt trots att de vet precis vilka pjäser de spelar med.

bob hund-Jonas har lyckats behålla mycket av deras lekfullhet i produktionen och allt som oftast får de blomma ut i all sin avighet. Bara en gång går produktionen överstyr och det är till ”Waking up with FFP” där synthljudet låter alltför likt Jonas eget, i en annars ganska skönt poppunkig stänkare.