dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Samling: Disco Italia – Essential Italo Disco Classics 1977-1985
Disco Italia – Essential Italo Disco Classics 1977-1985 (album, mp3) Samling
2008
Strut/Playground
8/10

Can you dig it? I knew that you could!

Lyssna

Sök efter skivan

They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, or mind expansion. No waterbeds or Moroccan cushions, no hand-thrown pottery, for them. No hep jargon either, and no Pepsi revolutions. In many cases, they genuinely can’t remember who Bob Dylan was, let alone Ken Kesey or Timothy Leary. Haight Ashbury, Woodstock, Altamont – all of them draw a blank. Instead, this generation’s real roots lie further back, in the fifties, the golden age of Saturday nights.

Så inledde Nik Cohn sin vid det här laget klassiska artikel Tribal Nites of the Saturday Night, publicerad i New York Magazine den 7 juni 1976. En berättelse om ett New York som ännu inte letat sig in i medelklassamerikanens tv-fyllda vardagsrum. En berättelse om ett New York som ännu inte börjat sitt världsomspännande erövringståg. En berättelse om Lördagen och dess världsfrånvända magi.

Och även om du inte hört talas om vare sig Nik Cohn eller hans artikel tidigare lär du åtminstone känna till den film som ett och ett halvt år senare kom att baseras på Cohns text. Det var då Saturday Night Fever en gång för alla sprängde den damm som försökt hålla discon stången. Det var då John Travolta lärde en hel generation hur det ska se ut på discogolvet till musik som blev så populär att filmmusiken sålde bättre än någon filmmusik gjort dittills.

För Saturday Night Fever lärde en hel värld att på dansgolvet kan vem som helst vara kung eller drottning. Vad man gjorde de övriga sex gråa veckodagarna spelade ingen roll. Allt tack vare en dokumentär artikel skriven om ett gäng unga italienskättade amerikaner i tredje generation.

Just att det var italienare kanske känns som en bagatell i sammanhanget, men det är så mycket mer än så. För efter USA fanns det inget land som var mer disco än Italien. Och precis som Cohns artikel, som i efterhand visade sig vara påhittad i princip från början till slut, var den italienska discon i många hänseenden en oblyg stöld av de amerikanska originalen. Men en icke-musik skapad med en oändlig riveralång kärlek till originalet.

För någon som mig, som mer eller mindre föddes in i musikintresset till mittåttiotalets italodisco, kommer genren alltid mest vara Scotch, Baltimora, Spagna, Sabrina, Den Harrow och en hel hög andra. Alexander Robotnick var en upptäckt daterad betydligt senare. Men italodiscon är ju mycket mer än musiken som uppstod när de italienska rockarna upptäckte att det var mycket roligare med disco och maskiner.

Disco. Från Italien. I alla dess former.

Precis det här får vi på Strut-samlingen Disco Italia. Nedslag i det mindre strålkastarbelysta italienska discotalet 77-85. Kärleksfullt sammanställd av Stevie Kotey bjuds vi ombord på resan av några av de hyfsat välkända namnen från den italienska discoscenen: Kano, Kasso, D.D. Sound, Revanche och Easy Going. Dessutom med Tullio de Piscopo, vars Stop Bajon säkerligen inte passerade någon av dem som hoppade på balearica-trenden omärkt förbi. Men det här handlar inte nödvändigtvis om dessa artisters största hits – och rätt ofta i alternativa versioner eller helt nya edits. Och precis som på den lika eminenta samlingen Disco Deutschland får vi sedan ett antal betydligt mindre kända namn att lära oss dansa till.

Handklappsfunkfyrtakt, Chic-gitarrer, Moroder-lån, Melvin Franklin-muller, stadiga basgångar, Love Boat-glamour, fladdrigt blås, klinkande pianon och huggande stråkar. En resa genom disco av bästa sort.

Ja. Eller, åtminstone nästan. En eller två låtar hade jag inte saknat om de fått lämna plats åt några andra – de gör kuriosajobbet, men inte mer än så. Det är å andra sidan något jag kan leva med.

Jag skulle dessutom kunna klaga på att det är lite trist att just det italienska lyser med sin frånvaro, precis som jag saknade lite mer tysk touch på Disco Deutschland. Men, precis som på Disco Deutschland, känns det som att det nog ändå är precis så här det ska vara.

Disco-italienarna var ju trots allt nästan bättre på att göra amerikansk disco än amerikanerna själva.

Ola Andersson

Publicerad: 2008-05-13 00:00 / Uppdaterad: 2008-05-13 08:55

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4595

31 kommentarer

Vad fan är det här för demonproduktion? I Like!

phewe Oregistrerad 2008-05-13 01:11
 

Can you dig it? Can you dig it? Caaaan youuuu diiig it?

Medlem 2008-05-13 04:33
 

har bara tre ord att framstöta ur min häpna mun: gotta have it!

Medlem 2008-05-13 09:09
 

sen stöter carl in kuken i den och häpnad byts ut mot glädje.

Medlem 2008-05-13 09:16
 

Tack Primal, för dessa visdomsord.

Medlem 2008-05-13 09:46
 

Som vilken eurovisionschlagerfestivalsamling som helst: uselt.
Italodisco är prototypen för dålig smak (gott att få uttrycka det, gör det igen: d å l i g smak!)
Det ligger ingen subjektivitet i det påståendet, det är ett faktum)
Men naturligtvis gör det inget, gillar man det, så gillar man det hur oförståligt det än är :-D
Det är väl det popnördigaste man kan göra idag, vara tvärtemot i dessa medvetna tider.

Mr L Oregistrerad 2008-05-13 10:06
 

Den italienska hit jag minns från eran – som hittade till Sverige – är Loredana Bertes ”In Alto Mare” från 1980, men den var ju en jättehit och passar kanske inte riktigt in här.

Lamont Dozier Oregistrerad 2008-05-13 10:15
 

Italodisco? Vad är det med er? Är ni helt fra vettet? Det enda bra fra Italien är Lambrusco och handsydda skor. Musik kan dom fjollorna icke!

Kuk Lux Lan Oregistrerad 2008-05-13 10:42
 

Trams.
Italien regerar visst. Aborym, Void of Silence, Devil Doll, Forgotten Tomb mm.
Italien är fanimig underskattat. Sen att DSC väljer att recca disco från stenåldern (och dessutom hylla) istället för nämnda band tyder väl bara på att Ola borde genomgå en grundlig psykisk analys.

Erik Oregistrerad 2008-05-13 11:17
 

Ser löjligt lovande ut. Löjligt lovande. Som alla vet dog italon typ 1983 (med några få undantag), så det här är sannerligen den gyllene eran. Skönt att se att de grävt extra djupt och inte bara slentrianmässigt slängt in det bästa från Il Discotto, Discomagic och de andra stora lablarna från den tiden.

Micrositen gjorde också jobbet synnerligen väl.

Medlem 2008-05-13 12:28
 

Italo är ju all musiks moder!

Rocco Oregistrerad 2008-05-13 13:16
 

Peterok: Överlappningen är inte jättestor, i och med att ”Disco Italia” i princip tar slut där etiketterna du räknar upp tar sin början. Konstaterar efter en snabbtitt att det bara finns två låtar på samlingen som är nyare än 1981 (1983 respektive 1985).

Det här är kort sagt den italienska discon, kalkerad från den amerikanska, tyska och franska, innan den på allvar skapat sig sin egna identitet under det tidiga åttiotalet.

Ola Andersson Redaktionen 2008-05-13 15:03
 

Erik. Du tappade lite cred nær du namedroppade Forgotten Tomb…urk.

Medlem 2008-05-13 15:50
 

Det blir verkligen bara löjligt att försöka vara seriös kring den här musiken,att recencera den är ett hån mot läsarna (förutom den ironiska skaran).
Mycket provokativt, mycket provokativt.
Att förse kissnostalgiker med hyllningsrecensioner var fånigt, men det här he he ha ha…tar nog priset.

Mr L Oregistrerad 2008-05-13 15:52
 

Intressant så klart. Men varför inte ha med : http://www.youtube.com/watch?v=oHLewcdIWlw som jag tycker passar in här? Kan inte låtarna men nog bör det slå fiaskot ”disco not disco”, från i år, med råge.

Johan Oregistrerad 2008-05-13 15:58
 

Mr Kuk är helt klart för seriös för sitt eget bästa. Slappna av bara.

Medlem 2008-05-13 16:36
 

Jag tror att många inbillar sig när dom läser Italo-Disco att det är trams som Baltimora, C.C. Catch m.m.
Det är en väsentlig skillnad på eurodisco & Italodisco.
Med grupper som Boeing, Trance, Selection, Rainbow Team, Metropole är det bara gräva vidare & upptäcka att det gjordes fantastisk disco i Ialien början av 80-talet.

http://www.youtube.com/watch?v=McsFgDxWRMM

Jaki Oregistrerad 2008-05-13 16:41
 

Jaki: Både ja och nej. Om jag läser din uppdelning mellan eurodisco och italodisco korrekt klassar du alltså Baltimora etc som eurodisco? Det håller jag med om, men Baltimora är samtidigt italodisco.

Eurodisco är ju, precis i likhet med genrenamnet italodisco, disco gjord i Europa. Det som började med Cerrone, Giorgio Moroder, Donna Summer, Boney M, Alec R. Costandinos etc. Italodiscon är i sin tur sedan en subgenre till eurodiscon, på samma sätt som den franska, tyska, holländska etc discon.

Ska vi dessutom prata av italo av världsklass just kring skarven mellan sjuttio- och åttiotal får vi förstås inte heller glömma Change (och Peter Jacques Band andra projekt).

Ola Andersson Redaktionen 2008-05-13 17:21
 

Wikipedia har en ganska bra artikel om italodisco.

Sen så måste ju Kraftwerk nämnas med namn som Cerrone. Även om det inte var disco.

Johan Oregistrerad 2008-05-13 18:54
 

Kraftwerk?
Cerrone?
Handlade inte den här recensionen om Italo-Disco.

Jaki Medlem 2008-05-13 19:28
 

Då musiken, utan att jag hört alla spår, i stora drag – trots samlingens namn – inte överensstämmer med det ingjutade bregreppet italodisco skulle så är det nog tveksamt om recensionen pirmärt handlar om italodisco. Italiensk disco, ja. Italodisco, nja.

Johan Oregistrerad 2008-05-13 19:43
 

Hmm, lite kryptiskt skrivet men budskapet är tydligen. Jag ska köpa skivan.

Johan Oregistrerad 2008-05-13 19:45
 

Viva Italo Disco!

http://www.youtube.com/watch?v=PDVyAmLTLDQ

Jaki Medlem 2008-05-13 20:08
 

Varför kom aldrig Linda Jo Rizzo till Hunnebostrands folkets park ?

Medlem 2008-05-13 20:56
 

”Eftersom det är första gången du kommenterar hos oss kommer din kommentar granskas av redaktionen innan den publiceras.”

Humor!

Medlem 2008-05-13 22:57
 

Peterok: Nej, det där stämde ju inte. Det är oftast varför en kommentar går till moderering. I det här fallet hade du lite för många länkar för att det skulle gå igenom direkt. Systemet du trodde du var spam.

Kal Ström Redaktionen 2008-05-13 23:11
 

det är alltid lika glädjande när systemet fungerar.

Medlem 2008-05-13 23:27
 

Ai: Nja, har bara ”Loves burial ground” med Forgotten Tomb men jag tyckte till slut att den var helt OK. Dock så har ju det bandet mindre att sätta emot om man ställer dem mot övrigt nämnda band.

Erik Oregistrerad 2008-05-14 08:03
 

Italo-Discco från 80-talet ÄR ORIGINAL-eller åtminstone i europeisk/italiensk klassisk meloditradition när den är som allra starkast. Den är INTE en kopia av amerikansk disco.Den ger mig mer ”feeling” på dansgolvet än amerikansk 70-tals -disco.

Italo-discon utmärks av starka melodislingor, ofta med molltoner i en ändå klatchig slinga som ger en speciell melodiskönhetseffekt.Den där bladningen mellan glädje och molltoner är särskilld. Harmonierna är mera byggda på synthar än i amerikansk 70-talsdisco och melodierna är i vissa fall väl i klass med de ”gamla mästarna”-Vivaldi, Pergolesi, Rosini, Verdi osv. ”Beatet ” är ofta tyngre än i amreikansk 70-tals-disco.

I USA trodde de att discon dog 1979. Men då hade den
knappt börjat.

Bland de ”stora” skulle jag vilja nämna t.ex Savage (Roberto Zanetti) och Rose (Elena Feretti/Stefania Dal Pino); Primadonna och andra.

Magic Carillon med Rose har ibland ansetts som det bästa italo-spåret någonsin. Ett anant jag gillar är Fotonovela med Ivan (visserligen spanjor).

Sven Johansson Oregistrerad 2009-04-30 18:38
 

zzzz

Medlem 2009-04-30 19:40
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig