Varje gång jag tror att jag kan skymta början på det som skulle kunna vara början på början på slutet – botten i tunnan – under min årslånga vandring genom sjuttio- och åttiotalsdiscons spretiga flora så lyfter jag på någon orörd hög och hittar ytterligare några paralleldimensioner. En utgivningstakt som knappt kan matchas av internets […][...]

They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, […][...]