Är det någonting man lärt sig under åren är det att inte räkna ut Mr. Snoop. Och som alltid är det förvånande hur han lyckas leverera år efter år och fortfarande behålla sin status trots mängder av usla filmer och tv-serier. Fast kanske är det ännu mer förvånande hur han lyckas hålla sitt flow och breathcontrol uppe efter allt gräsrökande. Kronisk obstruktiv lungsjukdom någon?

Nionde skivan är hur som helst en variationsrik historia med funk, blues, disco, söder-beats, nerpitchade och vocodade röster samt smöriga ballader. Snoop är en artist vars starka pondus och framförande lyfter musiken till en ytterligare nivå. Det är skönt med artister som Snoop som tillåter sig själv göra lite vad han känner för. Han plockar på My Medicine in Whitey Ford (Everlast) på gitarr och river av en hyllning till sin gröna kärlek i sann Johnny Cash-anda, med sin egna tvist såklart. På Cool tar han det tillbaka till 80-tals-discoeran och får det att vibba till riktigt ordentligt. Precis som hans funkgrupp Nine Inch Dicks gjorde med den övergrymma Just tha Way U Like It på förra skivan. Ingen har väl heller kunnat missa den retrodoftande favoriten Sensual Seduction som bara känns så rätt.

Hur som helst är Snoop Dogg en kille som klarar att bjuda på sig själv och visa flera sidor av sig själv utan att för den skulle förlora någonting av sin respekt och sin coolhet. Hade Cordozar Calvin Broadus, som han också heter, gett sig in på dansband hade det nog till och med blivit coolt. Men skivan är inte rakt igenom en njutning utan lider av en del halvtrista produktioner, textförenklingar och lite för många spår. En skiva blir inte automatiskt bättre för att man trycker in 21 spår på den. Men det här får en i vilket fall att hoppas på att den tionde skivan i ordningen kan bli en ny Doggystyle.

Snoop Dogg – Sensual Seduction

Snoop Dogg – Neva Have To Worry