Innan höstens nykärlek till Laura Marlings My Manic and I ännu helt bleknat bort släppte hon sin fullängdare. En skiva som bland annat släpptes som en mycket ambitiös specialutgåva, i stort format, i en visserligen inte så luxuös wellpappkartong, med memorabilia tillhörande varje låt på skivan.

Denna unga kvinnliga singer/songwriter från Eversely utanför Reading ger på skivan mer utrymme för folkinfluenser, och mindre av det jag tidigare hörde som en korsning mellan Frida Hyvönen och Regina Spektor. Nu alltså, mer Joni Mitchell. Och mer fågelsång – med en fågelpaus under sista spåret som hade gjort Benny Andersson avundsjuk.

Laura Marling kan trots sin ringa ålder absolut simma redan på denna debut. Hon har ett eget uttryck. Det är vackert, det är totalt och infriat. Och visst blir jag fortfarande lycklig när skivan når fram till My Manic and I, och låtar som Failure och Night Terror är tillika underbara.

Men kanske gick det för fort fram. Kanske hade jag fallit plattare om de där första känslorna hade hunnit svalna. Men hur gärna jag de senaste dagarna än velat, kan jag inte uppnå den där ursprungliga känslan. Jag känner fortfarande att jag hoppas på mer, och jag hoppas verkligen att det kommer med Marlings fortsatta utflykter bland fåglar och folk. Till dess fortsätter jag titta på videon till My Manic and I.