Det varma recensentmottagandet efter Benedictums första verk Uncreation kommer säkerligen upprepas efter Seasons of Tragedy. Kalifornierna har nämligen lyckats skapa ännu en mästerlig fullängdare med välavvägd blandning av råstyrka och finess. Deras proggressiva heavy metal har en hjärtrot av Judas Priest och annat åttiotalsguld och griper tag i mig från första triolen. Med modernare industridoftande inslag och ett power metal-fundament uppdaterar de känslan.

Sångerskan Veronica Freeman imponerar med sin testosteronstinnt mörka och kraftfulla stämma. Hennes register sträcker sig så långt ned att jag vid första lyssningen trodde att rösten tillhörde en man. Djävulskt snygga leadslingor ihop med frammanglande riff skapar stämningar som kunde vara hämtade ur någon Dream Theater-historia och leder obehindrat fram till så snygga gitarrmöten att det känns i hela kroppen.

Det mjukt österländskt instrumentala introt gör mig oförberedd på käftsmällande Shell Shock och påföljande fulländade Burn it Out. Med sin oemotståndligt kraftfulla basgång i kombination med kompromisslöst groovig och lyckoframkallande riffhantering sopar den banan med all metal jag hört den senaste tiden. Den nihilistiska och attitydstinna Nobodys Victim låter som en hybrid av något som Megadeth och Velvet Revolver hade kunnat skapa.

Jag kan föreställa mig hur de elektroniska introsyntslingorna irriterar många metallhuvuden där ute, själv tycker jag bara att de är ett intressant extra lager. Skivan är fylld av koncentrerad mörk metalenergi som frigörs i kroppen som ett effektivt virus, särskilt på Accept-covern Balls To the Wall och Bare Bones. Några av medlemmarna kommer från ett gammalt Dio-tributeband och jag tycker mig ana samma diaboliska tritonusmörka känsla som man hittar på Holy Diver-plattan i Seasons of Tragedy.

Pur metall, helt enkelt.