TTA. TTA. TTA. TTA. TTA. ”Det är ju TTA-tid nu”, var det väl Håkan Hellström som sade i någon intervju. Sammanhanget är vid det här laget dolt i glömska, men påståendet har väl knappast förlorat i kraft. Själv hade jag svårt att se något av direkt intresse hos duon före First Class Riot, och har inte heller nedfallit i dyrkan på senare tid. Det är ju dock svårt att förneka deras position på den svenska indiescenen. Eller deras inflytande.

Forne The Mo-pianisten Richard Karlsson har uppenbarligen tagit något slags intryck av indiesvängens plötsliga omfamnande av elektronisk popmusik, även om hans soloskiva som Kaka är mer av en rockifierad hybrid. Bakgrunden är dock inte så svår att höra. Växjö, Melody Club-embryot Tambureens, I’m Gonna Dance. Skivan sitter perfekt på det svenska ”indie”-panoramat, och kommer förmodligen att spelas till förbannelse på P3. Perfekt, som i svengelska (ta en låttitel som It’s a Longshot som exempel), gapig sång och klistriga refränger som efter tjugo lyssningar börjar få mig sugen på att sabotera saker (det sista är ingen vidare bra egenskap). Det är svårt att se hur Kaka INTE skulle få medierotation. Hans projekt ligger bara där och väntar som en fet fluga på storgäddan.

Men. Men. Men. Det finns egentligen bara ett stort men här, och det är visserligen högst personligt, men ändå; Kaka lämnar inga känslomässiga avtryck. Inga, som i noll. Arrangemangen är felfria, och det är tydligt att inblandade musiker inte är några blöjbarn. Men det går ändå inte att komma ifrån frågan om vad Kakas poäng egentligen är. Jag kan inte riktigt hitta den. Det är svårt att se hur ”utmanande” skulle ha varit ett kriterium för den här skivan.

Ljuspunkterna i kakdegen är Ball and Chain, Darling och singeln The Hotspurs (the Less We Know the Faster We Go). En snärtig refräng och call-and-response-vers, i respektive fall. Inte alls illa. Men det slutliga intrycket är fortfarande är väldigt lättsmält produkt, som därför inte heller är speciellt svår att bli av med. GI-Kaka, om man så vill.