Nu blir det hårdrock med den korte Udo i spetsen. 1984 till 1986 var ju det tyska hårdrocksbandets guldår. Här är ett urval av låtarna från de tre klassiska albumen Balls to the Wall, Metal Heart och Russian Roulette. Lyssna på låtarna i Spotify. Som vanligt, har du gjort en bättre spellista på temat, tipsa […][...]

Det varma recensentmottagandet efter Benedictums första verk Uncreation kommer säkerligen upprepas efter Seasons of Tragedy. Kalifornierna har nämligen lyckats skapa ännu en mästerlig fullängdare med välavvägd blandning av råstyrka och finess. Deras proggressiva heavy metal har en hjärtrot av Judas Priest och annat åttiotalsguld och griper tag i mig från första triolen. Med modernare industridoftande […][...]

Gubbarna i Motörhead ger sig inte. Beväpnade med sin klassiska Bomber-rigg, första gången på svensk mark, spelade de på näst största scenen. Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl […][...]

1999 var senaste gången jag besökte Sweden Rock Festival. Att det tagit sex år att komma dit igen har inget med att jag inte har velat ta mig dit. Inte alls. Snarare tvärtom. Däremot har det antingen inte passat rent tidsmässigt, eller så har det varit så att jag inte har haft någon att åka […][...]

”Du är förvirrad” sa Patrik Hamberg när jag förklarade för honom att jag håller Garbage som ett bra band. Kal pratade i termer av karaktärsmord och Fifi undrade vad det egentligen är som tilltalar. Jag svarade att jag inte kan sätta fingret på det riktigt, men efter att ha funderat på det där i några […][...]

Generaliseringar kring hårdrockares fanatism ”Åh, så lyckliga vi är, vi ortodoxa, och så härlig vår tro är, långt härligare än alla andra”. - Grigorij Rasputin, ”Mina tankar och funderingar”, 1916 Först måste vi etablera en regel: Alla någorlunda musikintresserade personer är obändligt trångsynta när det gäller sitt eget musikaliska gebit. Det är empiriskt. Det är […][...]

Jag har en längre tid funderat på vart alla gitarrsolon tagit vägen. Med stor glädje minns jag mina luftgitarrsutsvävningar till låtar som ”Detroit Rock City”, ”Sultans of Swing” eller valfri Accept-låt. Gitarrsolot för idag en ganska tynande tillvaro eller har jag gått och blivit döv. Alternativt kikar jag på fel ställe. Ödet tenderar med jämna […][...]