Jussi-Pekka Parikka gjorde en av 2006 års bästa låtar med sin Spring Rain. Det är sånt som räcker för att jag ska kasta mig över allt jag hittar med en viss artist.

Problemet med Jussi-Pekka är att han, som så många andra artister i det elektroniska facket, lider av allvarlig personlighetsklyvning rent musikaliskt. Man vet kort sagt aldrig riktigt vad man får vid varje nytt släpp. När så fullängdaren The Line In Between landade för något år sedan var det bara att konstatera att det tyvärr inte var en skiva för mig. Med ett par väldigt bra undantag blev The Line In Between lite för minimalistisk för mig. Jag vill ha min house och techno med lite mer själ.

Med det här i färskt minne var förväntningarna på systerskivan No Lines in Between (The Big Suomi Chill) rätt låga. I mångt och mycket The Line In Between i ommixad form. Men när Jussi-Pekka fick hjälp av Monoder hände plötsligt något. Musiken från The Line In Between fick liv och värme.

Det mest intressanta i sammanhanget är förstås att personen som döljer sig bakom namnet Monoder är… Jussi-Pekka själv.

Exakt hur sånt här fungerar ska jag låta vara osagt. Kanske behöver man bara ibland få leka Sylvester Stewart och ta med sig sin låtsaskompis in i studion som medhjälpare. Oavsett vilket är No Lines In Between (The Big Suomi Chill) ett synnerligen lyckat slutresultat.

Nu betyder inte omstöpningen att låtarna förvandlats till några vräkiga dansgolvsmonster. Tvärtom är materialet fortfarande ibland så finmaskigt att det passerar högtalarmembranen utan att framkalla den minsta vibration.

Även om någon slags naturparallell kan kännas synnerligen sliten bara för att det handlar om en finsk artist som verkar i den mer minimala delen av elektronikmusikspektrat så blir det nästan ofrånkomligt här – inte bara på grund av undertiteln ”The Big Suomi Chill”. No Lines In Between känns kall, mörk och vindpinad i ganska många stunder. Men det är, ironiskt nog, precis det här som ger systerskivan den musikaliska värme som det äldre syskonet saknar.

Men nu är månens mörka sida inte allt som No Lines In Between bjuder på. Song rasar nästan in i det mjukmelodiösa deep house-facket medan ”Suomi Kid Cut”-mixen av Embrio för samman funkbreakande och Kraftwerk. Basic tar nästan klivet hela vägen ut på dansgolvet medan atmosfärbyggandet i Ajotekno (Scandinavian Tech-nique) utan problem hade smitit in på Tiger Stripes Safari-album.

Men bäst av dem alla är ändå Panamuno i sin ”Deep Space Tampere”-kostym. Det är allt det bästa hos Model 500 sammantryckt i fem svävande tech house-minuter.

Finland när det är som bäst.