I burn my tomorrows,
and I stand inside today,
at the edge of the future,
and my dreams all fade away.

(Burn my shadow, med Ian Astbury på sång)

Det första stämmer. Det andra kanske. Det tredje, inte. Det fjärde, återigen. I och med den här versionen av sitt Unkle-projekt har James Lavelle trampat fast sig i klaveret ordentligt. Tyvärr. Denne mångsysslares signum brukade vara mångfalden, och variationen. Den är tamigsjutton långt borta från War Stories. Även om Psyence Fiction känns lite daterad i nuläget var den vass när den kom, och i sin kontext är den det fortfarande. Egentligen är det bara dumt att jämföra de två (Never, Never, Land har jag lyssnat på en halv gång så jag avhåller mig från att blanda in den).

War Stories skulle egentligen kunna bli grunden till ett soniskt otrohetsdrama. Om Lavelles arsenal av elektronik får tag i den där gitarren får den förmodligen, och förhoppningsvis, halsen avsliten. Förändring och crossovers i all ära, men varför måste alltid fullkomligt kompetenta elektronikmusiker alltid ta till den absolut såsigaste, mest intetsägande rocksörjan med de lamaste texterna någonsin när de ska ”byta stil”? Det är klart att det kanske är befriande att dra några ackord på gitarren och bara ”gå tillbaka till grunden” (okej, uttrycket kan ifrågasättas), men kan de inte bara gå hem och lyssna på Status Quo istället? Måste det verkligen ut på skiva?

Vanan trogen är War Stories rik på gäster. Både Josh Homme och 3D (Massive Attack) återvänder, och görs nu sällskap bland annat av nämnde Astbury och Gavin Clark, som såvitt jag förstår är en gnällig engelsk folk-kille. Hommes halvnonchalanta falsett fungerar egentligen fint på Restless, men låten är alldeles för lång och drar som de flesta spåren iväg på runt fem minuter. Tre hade räckt. Det händer ju ändå inget på slutet. Och Clarks insats, ja, efter vad jag hört av hans egna grejor är det här i och för sig ganska mycket bättre. Större ljud. Så det är väl godkänt. Men de två spår som sticker ut är de som gästas av The Cult-gamlingen Astbury, Burn my shadow samt When things explode. Där får Unkles kollage den tyngd det behöver.

Annars har Lavelle sträckt sig till att ta över mikrofonen ganska mycket på egen hand. Intetsägande. Inte dåligt, men inte speciellt bra heller. Hold my hand, till exempel, kan nog närmast jämföras med… Black Rebel Motorcycle Club. Fast utan det riktiga malandet.

”All is forgiven”. Så slutar When things explode, och i teorin även skivan. Men sedan finns det förstås ett gömt spår. Jag önskar att folk kunde sluta med det också. Väldigt onödigt. Lite som skivan rent generellt, med ett par undantag.

Länkar

Officiell sida
Myspace
Videon till Burn my shadow