Recension
- Mosaic Tiles EP (cdep) Flyphonic
- 2007
- Flyphonic Phonogram/Bonnier Amigo
Platt och coolt
Lyssna
Etiketter
Arka och Erik L kallar sig för Flyphonic när de lagar beats vid sidan av Supersci. Mitt i det som borde ha varit en stekhet sommar släppte de sin debut-ep i eget namn. Och jag förstår precis varför kollega Pontus inte var särskilt peppad att skriva om den. För det är inte när de spinner hiphop det här lyfter. Det är när de i de tre sista spåren kastar den överbord och omfamnar jazzen som det händer.
Sunshine Strut med Andreas Öberg som gäst på glatt slingrig jazzgitarr är en fin resa som lär reta gallfeber på renrakade hiphopskallar. Love Count med en lika smittande gitarr och Kissey Asplund på cool sång är ännu finare och påminner mer om en rökig Koop-släkting än nordsvensk ryggsäck. Och när Fredrik Kronkvist kliver in i studiobåset med sin saxofon och bräker för allt vad tygen håller sitter jag och flinar nöjt.
Men så var det ju det där ganska meningslösa introt tillsammans med Merit Hemmingsons orgel och den svintrista och förutsägbara Full Steam Ahead med polarna i Supersci. De drar ner betyget betänkligt och placerar Mosaic Tiles EP på betyget bra.
Men utveckla det goda så lyssnar jag gärna mer.
Publicerad: 2007-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-24 13:08
9 kommentarer
Alltid trevligt med en länk till Myspace, För övrigt ganska kasst!, Måste medge min kärlek till Regina under Way Out, vilken fantastisk kvinna, vilken fantastisk röst! ser fram emot att se en förhoppningsvis någorlunda trevlig Ryan i GBG i november
#
Kan väl i princip hålla med. Dock tycker jag att Flyphonic gör sig perfekt för att producera åt rappare. Peshi, Organism 12, Kashal-Tee, Nadasdi med flera.
#
Inledningsvis kan man inte göra annat än förfasas över det dåliga språk recensionen innehåller. Jag antar att dagensskiva.com eftersträvar seriositet, det får man inte genom ett slarvigt och direkt felaktigt skriftspråk.
Vad gäller själva innehållet är det beklagligt att recensenten inte mer tydligt kan uppskatta det moderna och progressiva i den här EP:n, nämligen mixen mellan hiphop och jazz. Merit Hemmingsons intro är av mig och många andra ett högst uppskattat inslag som direkt sätter tonen för resterande spår. Låten med hela Superscigänget är dessutom enligt min uppfattning en av de bättre av gruppens senare produktioner. Även om recensenten själv inte uppskattar den är det svårt att förstå hur ett enskilt spår skulle kunna dra ner slutbetyget så.
Trots allt är det kanske så att Hamberg med kollega bör koncentrera sina krafter på det som är gammal konservativ hiphop. När andra musikstilar kombineras, blir deras kunskapsbrist klart blottad. Jag rekommenderar istället den här recensionen, http://www.justdet.se/rece/006.htm , som förutom att den är välskriven även förmår att uppskatta nya stilgrepp!
#
Du noterar att jag hyllar de spår som bryter av mot deras traditionella stil och dissar det som mal på i gamla hjulspår va? Jag gillar de progressiva tendenserna, men inte de konservativa. Läs en gång till.
Två trista och tre bra spår blir en femma i min bok. Det är fortfarande mer än godkänt.
#
F.ö. är jag grymt sugen på att höra mer av Kissey Asplund. Hoppas Flyphonic spelar in mer tillsammans med henne.
#
Är det bara jag som älskar förstaspåret? Visst, man har lite av en fetisch för såna där orglar, men det måste erkännas att det funkade riktigt bra med de släpiga trummorna. Jag går inte så långt som att säga att det är ett mästerverk eller nått, men skivan visar på några härliga tendenser och ett nyskapande. Tycker gott och väl att den hade kunnat skrapa ihop till en sjua, eller åtminstone en 6:a. Min kritik handlar framför allt om att den slutar så abrupt, men hellre och kort skiva med kvalitet än en lång utdragen. Hoppas på mer grejor av det här slaget. =)
#
Flyphonic hyllas i Kingsize!
“Rysningarna längst ryggraden vill inte ta slut när det inledande instrumentalspåret â€Introduction†trummar igång. För ett tag känns det som att jag tappat luften. Senare inser jag dock att det bara var chocken över att just ha tagit del av den bästa svenska instrumentallåten på år och dar. Mitt i centrum står en tillbakalutad, känsloladdad melodislinga från ett elektriskt piano, tätt omgiven av en uppbackande bas, ett väloljat maskineri till trummor samt svävande, drömsk sång från gästande Merit Hemmingson. Denna täta, fängslande mystik och organiska ljudbild fortsätter sedan att omslingra resterande fyra spår på Flyphonics 13-minuter långa EP som fungerar som en sorts försmak på produktionsteamets rådande sound i väntan på den kommande fullängdaren â€Mosaicâ€. Kort och naggande gott från Sundsvallsborna Arka & Erik L, som vägrar att göra oss besvikna. Det tackar vi för!â€
Martin Lindgren / Kingsize nr 4, 2007
#
[...] Love Count med Kissey Asplund I väntan på solodebuten på BBE-sidoetiketten R2 är det här det finaste [...]
#
[...] Mosaic Flyphonic Phonogram/Bonnier Amigo Album. Ep:n är recenserad sedan [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).