Man känner onekligen igen Nile vid det här laget.

Storslagna fanfarer öppnar första spåret, de tekniska riffen dyker upp tätt efteråt, trummorna rullar runt i några öppnande fill. Sen bär det iväg. What Can Be Safely Written tar oss med på en progressiv death metal-resa på över åtta minuter, där tempot höjs och sänks och där någon refräng att tala om aldrig dyker upp. Det är som vanligt brutalt episkt, som en veritabel slägga i form av 5000 år av egyptisk mytologi, rätt i ansiktet.

Ithyphallic, bandets femte album (In the Beginning, som samlar tidigt material, borträknad), markerar Niles första riktiga möjlighet att nå ut till en bred målgrupp än. Från de brutalt bombastiska skivorna Amongst the Catacombs of Nephren-Ka och Black Seeds of Vengeance, via sin mest komplicerade utgåva hittills, In Their Darkened Shrines, till den mest sammanhållna i Annihilation of the Wicked, har bandets popularitet hela tiden ökat. Nu har man lämnat Relapse och i stället hamnat på Nuclear Blast Records, den stora draken när det kommer till metalbolag.

Och det kan mycket väl lyckas. Skivbolaget har resurserna att ge Nile den marknadsföringsmässiga backupen, möjligheten att sätta ihop ett attraktivt turnépaket och Nile har onekligen material nog för att leverera. Ithyphallic är, om man nu kan tala om det i Nilesammanhang, det mest tillgängliga bandet släppt ifrån sig. Neil Kernon har återigen gjort ett klockrent jobb med produktionen och låtmaterialet är förvånansvärt rakt.

Eller är det verkligen det? Är det inte snarare så att det framstår så, just på grund av den väl samlade ljudbild som Kernon lyckats skapa? För materialet på Ithyphallic är Nile ända ut i fingerspetsarna. Och det innebär att bandet kommer ha svårt att nå ut till några bredare grupper, hur bra marknadsföring de får och hur attraktiva turnéer de åker på. Death metal är som opera, man måste lära sig att lyssna på det, träna sitt öra att skönja nyanserna. Och Niles komplexa variant av den extrema musikformen är överkursen.

Här hittar man inga svängiga, nedstämda heavy metal-riffsbaserade dängor till låtar, här hittar man inga keyboardsindränkta sing-a-long-refränger, här hittar man i princip inte några lösryckta låtar att plocka ut. Snarare handlar det om att mitt i allt överljudshastighetsmangel och brölsång hitta nyanser, riff, break och arrangemang som fångar ens intresse. Och det är där Kernons jobb blir så viktigt.

Genom Niles katalog har jag väldigt sällan hittat några låtar som har satt sig ordentligt. Snarare är det ett band där man lyssnar på albumen. Undantagen är egentligen tre. Wind of Horus, med sitt oerhört melodiska öppningsriff, melankoliska To Dream of Ur och dubbeltrampsfesten Lashed to the Slavestick. En låt från var och en av de tre senaste skivorna.

Samma sak gäller i princip på Ithyphallic. Blytunga Eat of the Dead, som markerar en andhämtningspaus mitt in i skivan, sticker ut och pockar på uppmärksamhet. Den närmast gråtmilda avslutningen på sista låten Even the Gods Must Die, med sina odistade gitarrer och tunga sinnelag, får mig också att lyfta på ögonbrynen gillande, men det är snarare mer att räkna som ett outro än en låt i sig.

Med det sagt är inte resten av Ithyphallic dålig. Tvärtom finns det mängder med saker att ta till sig och upptäcka. Det tunga titelspåret bjuder på en hel del, likaså tungvrickarbetitlade Papyrus Containing the Spell to Preserve Its Possessor Against Attacks From He Who is in the Water och As He Creates So He Destroys, som bjuder på det närmaste man kommer en refräng i Niles soniska universum.