Fyrtio år gammal debuterar Brett Anderson som soloartist. Åtminstone döpt som sig själv. (Suede var väl i ärlighetens namn mer eller mindre en diktatur såväl med som utan Bernard Butler). Det självbetitlade albumet innehåller elva låtar. Så gott som alla makar sig fram i sävligt söndagstempo. Producerade och förpackade på ett sätt som påminner om de två senaste skivorna Brett Anderson varit med på, dvs Suedes sista och The Tears första (och sista?). Eftertänksamt rör sig låtarna framåt med sorgsna steg. Ibland sövande tråkiga, men ibland med klockrena melodier som griper tag om mitt inre på samma sätt som de allra starkaste Suede-låtarna.

I min redigerade spellista har jag valt att spara:

Love Is Dead
Melodin i verserna och det tröstlösa anslaget fångar mig.

Dust and Rain
Den enda låten med lite tyngd och distad gitarr. Hopplöst pretentiös text, men ändå fin på något sätt. Trasig kärlek.

To the Winter
Stråkarna ramar vackert in hopplösheten i den här versionen.

Scorpio Rising
Oerhört stark låt. Bred pensel och stora drag. Filmisk.

Colour of The Night
Kunde varit plockad från Sci-Fi Lullabies. Börjar avskalat med bara piano för att fyllas på med akustisk gitarr och avlägsna stråkar och när den går över i nästa låt, The More We Possess the Less We Own of Ourselves växer melodin till ett minimalistiskt crescendo som är så vackert att tiden nästan stannar. Navet som de andra låtarna snurrar kring.

For My Father
Personlig avslutning med en refräng som kan framkalla tårar.

Clowns
Inte med på skivan, men med på min spellista. Släppt på Love Is Dead-EP:n. För bra för att inte vara med här.

Brett Anderson gör fortfarande musik som berör mig. 2007 är han en välbärgad medelålders man som melankoliskt blickar ut och tillbaka över sitt liv. Långt ifrån den asfaltromantiserande frustrationsmaskin, hög på kemikalier, som blev ikon för så gott som en hel generation indie-europeér för snart femton år sedan. Men, han har kvar förmågan att skriva gripande låtar. På ett annat sätt. För en annan publik. De som arbetar åt honom bör omgående sluta försöka sälja in honom som nostalgitripp på rockscenen.

Han kommer aldrig bli den han var. Brett Anderson är den han är. Långsammare, men fortfarande asfaltromantiserande. Tråkigare, men fortfarande frustrerad i sitt sökande efter svar. Vuxen, men fortfarande lika ensam.

Och han är för bra för att spela i sin skuggan av sig själv.

Officiell webb
MySpace
Fredrik väljer fyrtiosex Suedelåtar