För sju år sedan nådde Titiyo sina hittills största framgångar. Albumet Come Along var en skiva där hon, som hon uttrycker det i flera aktuella intervjuer, bara bidrog med sin röst. Det mesta handlade egentligen om låtskrivarparet Joakim Berg och Peter Svensson. Titelspåret blev hur som helst en radioplåga i hela Europa. När det var […][...]

Allison Robertson, gitarr, Maya Ford, bas, Brett Anderson, sång, Torry Castellano, trummor. 15.51 sitter jag på tåget mot Göteborg, när jag får ett mejl till min mobil: ”Det ska vara lugnt.” Anledningen till mejlet är min fråga om det är okej att jag blir lite sen till min intervjutid med The Donnas, som är inbokad […][...]

Fyrtio år gammal debuterar Brett Anderson som soloartist. Åtminstone döpt som sig själv. (Suede var väl i ärlighetens namn mer eller mindre en diktatur såväl med som utan Bernard Butler). Det självbetitlade albumet innehåller elva låtar. Så gott som alla makar sig fram i sävligt söndagstempo. Producerade och förpackade på ett sätt som påminner om […][...]

The Donnas har växt i sin rockkostym. Med besked. ”Gold Medal” är det bästa de har presterat hittills. Med råge. Sedan det började röra på sig för dem med ”Get Skintight” har de släppt skivor och turnerat närmast oavbrutet. Inför ”Gold Medal” tvingades de ta en paus, i och med att trummisen Torry Castellano opererades […][...]

Tänk om jag var Ola Andersson. Då skulle jag nog gilla den långa inledningen i ”Sphere”, som med sina experimenterande syntar från sjuttiotalet och ett taktfast techno-beat påminner mig om B. Fleischmanns ”Welcome Tourist”. Kanske skulle jag också uppskatta mötet mellan Kraftwerk-smattrande trummor och ylande gitarrer. Jag skulle nog namndroppa Arthur Russell också. Som Ola […][...]