Britterna tar täten, igen. Tillsammans med Estelle, Adele och Kate Nash utgör den 23-åriga walesiskan Duffy en musikalisk grädda som slår såväl amerikanska som svenska genrelikar på fingrarna i originalitet och intresseväckande. Rockferry är den roligaste soulmusiken sedan Amy Winehouses bejublade Back To Black från 2006. På många punkter påminner de också om varandra. Gångna […][...]

Split Lips. Broken bones. Twist it in, twist out the knife, she’ll make a darling bride. Där anger Sons and Daughters tonen för sin femtiotalsinspirerade, råa rock (även om This Gift måste erkännas vara det hittills poppigaste av deras alster. Eftersom jag så gärna vill skulle jag kunna dra en linje mot The Cramps, men […][...]

Fyrtio år gammal debuterar Brett Anderson som soloartist. Åtminstone döpt som sig själv. (Suede var väl i ärlighetens namn mer eller mindre en diktatur såväl med som utan Bernard Butler). Det självbetitlade albumet innehåller elva låtar. Så gott som alla makar sig fram i sävligt söndagstempo. Producerade och förpackade på ett sätt som påminner om […][...]

”Great buildings of majesty. Made by the rat race whore. Backed by the graves of the laborer's toil.” Jag har aldrig lyssnat på Uncle Tupelo. Det är en brist. Men vad värre är jag har inte följt Jay Farrars solokarriär och nuvarande band Son Volt heller. Istället hamnade jag och hörlurarna i samma säng som […][...]