Häpnade när jag såg Brett Anderson hänga utanför toaletterna. Det var circa innan timme innan han gick upp på Hawaiiscenen. Han såg väldigt sammanbiten och något trött ut. Isande ögon under luggen. Publikantalet framför festivalens största scen var inte större än vad man brukar finna vid en vanlig busstation måndag morgon. Erkänner att jag inte såg hela konserten men hörde den på håll, i slutet fällde Anderson en småspydig kommentar om hur tidigt på dagen det var. Kanske hade han förväntat sig vara höjdpunkten på festivalen. Tyvärr var kanske inte årets slutsålda version full av metallskallar riktigt hans scen.

Tid läker många sår och Anderson och Butler har hittat tillbaka till varandra. Butler har kommit över sin mentala förvirring som gjorde att han hoppade av Suede och Anderson är glad över att ha hittat sin kamrat igen. Det är tveksamt om man kan jämföra dem med Morrissey och Marr men de funkar ihop, så mycket kan man ge dem. Man hade bara kunnat önska att de kunde lämna all sunkig nostalgi bakom sig och göra något nytt, vakna upp och känna nya dofter. En stor del av texterna handlar och tvåsamhet och saker som är vackra hos den man älskar. Kanske tänker Anderson på Butler när han sjunger ”Don't say there's nothing between us”.

Resten är Anderson och Butlers tankar om tillståndet i världen. De vill vara politiska. Det är inget fel med det. Förutom när det blir tråkigt och intetsägande. Jag har mindre svårt för dem när de sjunger om kärlek. The Tears låter mer eller mindre som en blek kopia av Suede. Om du var ett hardcorefan så kanske det här är det bästa du hört på år och dag. Annars är det bättre att damma av din Suedekollektion och minnas vad de än gång var.