Det här känns lite farligt. Jag inser att jag inte är karl, inte ens kvinna, för den hatt jag nu tar på mig. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet. Jay-Jay Johanson har släppt sex skivor. Jag har lyssnat på en. Jay-Jay Johanson har en trogen fanskara i både Frankrike och Sverige. Jag känner ingen av dem. Fram tills för några veckor sedan hade jag överhuvudtaget ingen åsikt om Jay-Jay Johanson. Jag tror till och med att jag blandade ihop honom med Erlend Öye. Men så en dag kom den, ”The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known”, följde av en slump med på en regnig promenad, och här sitter jag nu. Oförmögen att hitta inspiration att skriva om någon annan skiva. So bare with me.

”The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known” är enligt Jay-Jay själv de jazzigaste sånger han gjort. Det är möjligt. Han säger också att de har en tydlig känsla av sorgsenhet över sig, en höstlik stämning och det kan jag inte annat än skriva under på. Det här är utan tvekan den absolut mest melankoliska samling sånger jag någonsin hört. Redan vid introspåret, ”She Doesn't Live Here Anymore”, en vemodig historia om saknad och om det förfall man utsätter sig för efter en separation, börjar underläppen darra.

”I sleep no more / I dream no more / There's nothing here / To wake up for / I talk no more / I sing no more / Don't function like / I did before / She doesn't live here anymore / She hardly calls at all / Now when she's gone I find myself lost / Starring at the wall”

Jay-Jay Johansons röst, kan vi prata lite om den? Den är ju magnifik! Och uppfriskande oironisk låter han också, som att han sjunger sitt allra bästa om sitt allra värsta och det utan att skämmas det allra minsta. Hans stämma är lenare än alla andras, ljusare än många andras, androgyn säger somliga. Oerhört vacker säger jag. Arrangemangen känns sorgsna, milda, ljuvt lakoniska; anslagen samtidigt högtravande, de säger att det är ok ändå, det här är på riktigt och här ska inte ursäktas sig för vemodet. Hurtighet go fuck yourself.

Några av spåren doftar svagt av nittiotal, av Portishead och Mazzy Star och Twin Peaks. Andra är mer akustiska, mer avskalade ballader och tillsammans utgör de ett perfekt ackompanjemang till promenader i motvind med piskande regn och förlamande mörker eller söndagsmorgonen efter lördagsnatten då alla förhoppningar brutalt grusades. Jay-Jay Johansons sånger är hemskt romantiska i allt sitt vemod.

Sammanfattningsvis, om det inte framgått: ”The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known” är inte skivan jag sätter på inför en fest. Däremot när jag kommer hem på natten. Och när jag vaknar på morgonen. När jag i minusgrader skyndar till jobbet. När jag går hem. När jag lagar middag. När jag äter den. Mellan tv-programmen. När jag pratar i telefon med en vän. När det är alldeles för sent och jag borde ha somnat för flera timmar sedan. Då är Jay-Jay Johanson min följeslagare. Då är det han som säger att det faktiskt är ok.

”The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known” släpps i Sverige den 10 januari.