Silent Shout har varit i mina tankar hela året. Jag ville skriva om den i våras, men blev aldrig färdig med tankearbetet. Det är jag fortfarande inte. Jag försökte definiera vad jag kände men lyckades aldrig riktigt.

–––

Några ledtrådar hittade jag i den audiovisuella upplevelsen i våras på Berns och i somras på Vintergatan. Jag gick från konserten på Berns med en känsla av obehag. Precis efter konserten trodde jag att det var mitt eget fel. Jag trodde det bara var en känsla av ett antiklimax för något jag blåst upp, längtat efter och väntat på så länge. Jag trodde att jag bara var tom för att väntan var över. Jag var fascinerad av det jag sett och hört, men jag var knappast lycklig över det.

På jordplanen framför Vintergatan gick det till slut upp för mig. De mörka projektionerna – mannens ansikte som byter skepnad till en naken skalle och tillbaka igen – och Olof och Karins ljudbeklädda anleten. Jag kände bara obehag av reaktionerna runt mig. Jag såg leenden där jag bara hörde mörker. Jag såg häpna, lystna blickar som desperat sökte popruset och trots att det inte fanns där försökte bocka av det i festivalprogrammet. Jag gick åt andra hållet. From on to off.

Både upplevelsen på Berns och framför Vintergatans scen är sådana jag aldrig skulle vilja vara utan. De var upplevelser som berikade mig på många sätt, men jag är inte alls säker på att jag tyckte om dem.

–––

Ett tyst skrik är frustrerat och ångestfyllt. En kvävd kraft som inte har någonstans att ta vägen. Någonting som väntar på att få explodera eller självdö. Jag tror det är den dubbla känslan som får mig att bli så orolig av Silent Shout. Jag vet inte ens om det vore bra att känslorna fick brisera. För jag vet inte om jag skulle tycka om det som kom ut därifrån.

Och om den självdör, går under i sitt eget tryck vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vill stänga av för att slippa se, men jag kan heller inte sluta titta på den kommande kraschen.

–––

Inte ens modern konst är modern längre nu när modernismen varit död i snart 50 år. Istället har vi en bråte av projektioner, blandkonst och innehållslösa verk där själva innehållslösheten är innehåll i sig. Content is king, men content finns inte. Eller?, säger vi med ett semikolon i ögonvrån.

Medierat liv, filtrerade känslor, tankar bakom slöjor och projektioner. Pressbilderna vägrar vara till lags och tankarna går till en lögn. Men vem ljuger lögnen för? Och vad består lögnen av? Musiken i sig själv, våra reaktioner på den eller omvärlden den förhåller sig till?

–––

Silent Shout innehåller en del av The Knifes absolut starkaste material hittills. Som album betraktat är det briljant sammanhållet och fokuserat. Det lyser upp med sin bas av techno och nordiskt vemod. Allra bäst är det knastrande slagverket i Marble House, droppande knorrandet i inledningen av Like a Pen och den genombrytande ofiltrerade sången från Karin i versen av From Off to On.

–––

Måste man gilla någonting briljant? Det är frågan som gnagt mest i mig under året. Silent Shout är en formidabel uppvisning i musikkonst, något av det mest imponerande stycke jag hört på många år. Men den gör mig alltid lika olycklig. Sätt på den på festen ikväll och vänta tills allt dör, gå sedan hem och lägg dig och hoppas på att det ska bli bättre nästa år.