Även om Art of Noise kanske aldrig lyfts fram som någon av 1900-talets mest inflytelserika artister bland oss som i någon form har åsikter om musikskaparna och formulerar bakåtreviderande sanningar från sidlinjen så har gruppens roll bland dem som gör musik själva blivit desto större.

Det här har tagit uttryck såväl i samplingar som mer allmänt hållna konstateranden kring vad Art of Noise betytt för det egna musikskapandet. Inte minst bland dem som gjort musik inom det fack som Art of Noise själva verkade i.

Mot den här bakgrunden är det därför inte särskilt konstigt att The FON Mixes landade, nästan tio år efter det att Art of Noise såg dagens ljus i Trevor Horns studio under inspelningen av Malcolm McLarens Duck Rock-album. Ett antal av Europas då främsta namn inom huvudsakligen techno och bass’n'bleep – två genrer som har Art of Noises musik att tacka för särskilt mycket – bjöds in för att göra sina egna tolkningar av Art of Noise musik.

För på The FON Mixes är det verkligen tolkningar det handlar om, snarare än alternativa mixningar av ursprungsmaterialet.

När LFO, The Prodigy, Graham Massey (från 808 State), Rhythmatic (till hälften bestående av Mark Gamble, ena halvan av Krush), Youth, Mark Brydon (som hjälpte till att producera Krushs House Arrest och som några år senare skulle bilda Moloko tillsammans med Roisin Murphy), Robert Gordon, Sweet Exorcist (till hälften bestående av Cabaret Voltaires Roland H. Kirk), The Ground och Carl Cox tog sig an låtarna är det i många fall inte mycket som återstår av det som en gång var Art of Noise. I vissa fall har grundmaterialet helt hinkats ut genom rutan och något nytt, med originalversionen i bakhuvudet, har skapats under ett lite annat namn. På många sätt precis det angreppssätt som Art of Noise själva använde sig av när de gjorde alternativa versioner och alternativa versioner av alternativa versioner i en mängd som gjorde katalogen svårnavigerad till och med för de riktigt insatta.

Det här betyder att The FON Mixes både skulle kunna ha blivit en samling Art of Noise-låtar i kostymer som ger helt nya infallsvinklar till materialet, samtidigt som det skulle bli en polaroid av den europeiska dansmusikscenen som den lät i skarven mellan åttio- och nittiotal.

Nu blir The FON Mixes tyvärr bara en av ovanstående punkter.

Det råder nämligen ingen som helst tvekan om när The FON Mixes skapats. Det betyder också att materialet faktiskt låter mer daterat än Art of Noise egna, i vissa fall nästan tio år äldre, katalog – på gott och ont. Det som är desto tråkigare är att de inblandade inte gjort mer – tagit ut svängarna ordentligt när de ändå höll på. Istället känns det som att respekten för Artisten var lite för stor, vilket gjort att de flesta nöjt sig med att bara fippla lite och förstärkt de framträdande elementen. I vissa fall funkar det med så små medel: The Ground tvingar fram den housekontur som redan från början dolde sig i Catwalk, Mark Gamble ritar på allvar upp bron mellan Art of Noise och big beat-genren, medan Graham Massey egentligen bara lägger ett housebeat under Legs. Men det känns som sagt som att det kunnat bli så mycket mer.

Ja, och så är ju dessutom några av omstöpningarna riktigt såsiga.

De som lyckades bäst är The Prodigy (som fem år senare skulle sampla Close (To the Edit) till Firestarter). Deras mästerliga tolkning av Instruments of Darkness, med tillägget (All of Us Are One People), är en fullständigt exploderande energiurladdning där The Prodigy gör precis det som så få av de andra namnen på The FON Mixes lyckades med: att blanda originallåten med det som är typiskt för den tolkande artistens musik och därigenom skapa något mer, något större, än båda delarna.

Instruments of Darkness (All of Us Are One People) är något av det bästa The Prodigy överhuvudtaget har satt sitt namn på och det enda du verkligen behöver från The Fon Mixes.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.