Dagens recension består av två. Två recensioner av två skivor som har en nämnare som förenar dem mer än någon annan.

The Light Bulb Project.

Den ena skivan är Oturs debutalbum (recension här). Den andra är Cat5:s debutskiva. Båda skapade av artister sprungna ur The Light Bulb Project.

Det musikaliska steget mellan The Light Bulb Project och Cat5 är inte himlastormande långt. Lika självklart är det att Christina Roos och Hanna Göranson släppt material hos Service, med tanke på att släktskapen till artister som The Embassy och faktiskt The Tough Alliance. Vill man klumpa ihop Cat5 ännu mer vårdlöst med andra band som inte nödvändigtvis har sådär vansinnigt många musikaliska likheter slänger man förstås in Le Sport och Lo-Fi-Fnk också.

I en diskussion med Patrik Hamberg gällande någon av de här artisterna (minns inte vilken) dubbade han den här musikstilen till ”euroindie”. Mitt svar blev då ungefär att ”euro”-prefixet nuförtiden mest jämt trycks in för att beskriva svensk indiepopmusik som framförs mestadels elektroniskt och som hämtar sin inspiration från elektronisk (dans)pop med drygt 15-20 år på nacken, utan att musiken egentligen har något alls med någon form av euro att göra. I några recensioner har av Cat5 har man till och med missat målet så pass mycket att man börjar prata om ”eurotechno”. Precis som ungefär alla ovan nämnda band har Cat5 mer att göra med åttiotalets syntpop än någon euro-inkarnation från 70-, 80- eller 90-tal.

Men samtidigt.

Om man bortser från allt vad euro egentligen är och nöjer sig med att man vill hitta en klatschig etikett att sätta på den här musiken, så visst: euroindie är en rätt bra sammanfattande genrebeskrivning.

Så vi kallar Cat5 för euroindie.

Den som hört någon av singlarna som Cat5 släppt vet ungefär vad som väntar. Dansgolvflörtande rytmer och analogsyntminnande melodislingor. Lite plopp-plopp-plopp. Någon ylande siren. I Slow Down börjar jag till och med tänka på Ultravox Vienna utan att jag egentligen vet varför.

Men oavsett vad man väljer att kalla musiken som Cat5 gör är det inget snack om att det är 34 snygga minuter under duons musikaliska ledning. Det är svårt att inte charmas omkull av den boppande slingan i Play This Loud, som exempel. Men tyvärr känns det som att snygga ljud lite för ofta fått ta över på bekostnad av de där riktigt mördande refrängerna. För när Cat5 får allt på plats blir det vansinnigt svängigt. De bästa exemplen på det här kommer i gymraggarblinkningen Stretch and Bend (Gym Tonic, någon?) och i tidigare dokusåpakollen Sexy. Om man blundar lite för faktumet att Sexy släpptes redan förra året känns det väldigt kul att refrängen ”I’m too sexy for my jeans” dyker upp på ett album samma år som Right Said Fred släpper ny skiva. Det är sånt jag tycker är kul.

Är det här en skiva för dig? Tja, bra fråga. Har du gillat det du hört tidigare kommer du förmodligen gilla det här också. Men du kanske, precis som jag, blir lite besviken eftersom du hade hoppats på mer.