Dagens recension består av två. Två recensioner av två skivor som har en nämnare som förenar dem mer än någon annan.

The Light Bulb Project.

Den ena skivan är Cat5:s debutalbum (recension här). Den andra är Pepperbox Hill. Båda skapade av artister sprungna ur The Light Bulb Project.

Men även om Otur och Cat5 har samma musikaliska ursprung skiljer sig de båda artisternas skivor åt ganska mycket. Det räcker att titta på omslagen för att se vari skillnaden består. Omslaget till Cat5:s album spelar på det utstuderat snygga och coola, medan framsidan till Oturs skiva känns charmigt hemmagjord. Mest av allt finns den tecknade bilden av Emma Bates som utstrålar ett personligare och, tja, nästan sårbart drag.

Den här skillnaden blir än mer uppenbar när musiken börjar spela. Där Cat5 är The Light Bulb Projetcs danspop betydligt mer trogen, är Pepperbox Hill ett betydligt längre steg bort. Mindre dansgolv och med betydligt mindre gester. Pressmaterialet talar om en musikalisk dagbok och det är precis den känslan som genomsyrar materialet. Nära inpå.

Emma gör i och med Pepperbox Hill ungefär samma resa som The Knife. Ett influensskifte som börjar märkas överlag inom den elektroniska indiepopen i Sverige, där åttiotalets syntpop får maka på sig till förmån för tidig techno, trance-flörtar, tech house och acid-knorrar. Riktigt allt det här kanske inte ryms på Oturs skiva, men däremot är det en rejäl övervikt åt poppig, melodiös techno. Ibland låter Pepperbox Hill som något från ett Sophie Rimheden-album, andra gånger är det Pet Shop Boys-musik när Mr Suitcase (som också remixat Otur-låten Apart) gör den och några gånger är albumet på väg in i det introverta tech-house-landskap där svenska kollegor som Unai och Skugge/Stavöstrand håller till. Hela tiden med sång sådär svävande som retar vissa till vansinne. Själv tycker jag att det för det mesta är väldigt vackert.

I sina allra bästa stunder, som i underbara Self-Titled Novel, fingerknäppande Thrilling Life och bomullsstoppade Travels Right Through, är det här mjuk elektropop när den är som bäst. Ibland blir albumet lite väl svävande och konturlöst för sitt eget bästa, men för det mesta är Pepperbox Hill en trevlig gäst i stereon. Och framförallt de stunder då musiken verkligen kommer till sin rätt: regniga sommardagar och mörka nätter.