dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Isobel Campbell & Mark Lanegan: Ballad of the Broken Seas
Ballad of the Broken Seas (CD) Isobel Campbell & Mark Lanegan
2006
V2
8/10

Förnimmelse av mord

Efter att Isobel Campbell träffat Mark Lanegan i Glasgow, i samband med en Queens of the Stone Age-spelning, började hon genast skriva melodier för ett samarbete. Lanegan hade berättat hur mycket han tyckte om Campbells musik och Campbell såg ett givande samarbete framför sig. Låtmaterial bollades över Atlanten och till slut fanns material till ett helt album. Lanegan gjorde sin del i Los Angeles och Campbell spelade in sin del och producerade i Glasgow. För ett par av spåren, bland annat Lanegans ”Revolver”, möttes de båda i Los Angeles. Det mötet gav även en version av den traditionella ”St. James Infirmary”, som återfinns på EP:n ”Ramblin' Man”.

I den pågående omdefinieringen av what's gubbe and what's not 2006, har gråhårigheten fått nya ansikten och döda vita gitarrmän lämnas ifred. Samtidigt är månadens skivtips återigen Johnny Cash ”At San Quentin” i och med att ”Walk the Line” är bioaktuell. Och tiden står still. Man kan ha det roligare.

Efter Jenny Lewis tolkning av The Traveling Wilburys dimper Isobel Campbells Hank Williams-hyllning ner på hallmattan och utan att hennes skotska påbrå ger sig till känna är det återigen den amerikanska södern och Jim Whites träskmarker i sökandet efter ”the Wrong-Eyed Jesus” som ligger som förlaga. (Som The Decemberists. Fast tvärtom.) Jag tror inte jag behöver det men det är ruggigt och det är bra och jag är fast.

”Ballad of the Broken Seas” går i ”St. James Infirmary”-traditionen. Det är mörkt, mörkare, mörkast. Mark Lanegans Kozelekska dova morrande och Campbells änglasång tassar runt varandra i långsamma mördarballader. Självklart inspirerat av Johnny Cash och Lee Hazlewood vet Lanegan och Campbell att utnyttja sina mörka sidor och låta dem komponera sävliga duetter. Likt musiken från ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus” handlar det snarare om filmiska stämningar än starka melodier. Stråkpartier fyller sparsamma utrymmen och sången är både dämpad och maklig.

Till viss del kan jag tycka att Campbell tagit ett för stort steg tillbaka på ”Ballad of the Broken Seas”. Förklaringen kan ligga i att det är just hon som både skrivit och producerat och därför vill lämna plats för sin gäst som fanns i tankarna under skapandet. Hur hon på ”(Do You Wanna) Come Walk With Me?” och ”Revolver” följer Lanegan känns nästan tråkigt uppfostrat och återhållet. Bättre är ”Ballad of the Broken Seas” och ”Ramblin' Man” där de bådas röster tar sina roller och vågar spela ut. ”Saturday's Gone”, inspirerad av Marianne Faithful's biografi, är enligt Campbell en hyllning till alla kreativa och magiska kvinnor och det spår där man känner igen den forna Belle & Sebastian-medlemmen. Det spår, eller ”Black Mountain” med förlagan ”Scarborough Fair”, där Campbell kan anas befinna sig i Glasgow igen.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2006-02-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-05 11:11

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3602

9 kommentarer

Årets bästa skiva än så länge.

Medlem 2006-02-13 00:11
 

Helt klart!

Kan inte sluta lyssna på den!

Medlem 2006-02-13 01:39
 

Äntligen en recensent som fattat vilket mästerverk den här plattan är!!

Way to go, Maria!

Medlem 2006-02-13 14:59
 

Precis så bra!

Undrar när Lanegan ska ta tag i hemsidan, haha.

Medlem 2006-02-13 15:45
 

Ok. Vad menas med det det där med döda vita gitarrmän. Varför blanda in hudfärg överhuvudtaget. Vad är det för fel på Johnny Cash egentligen? Förresten… Den här skivan måse jag skaffa, och jag är rätt säker på att Mark Lanegan har en hel del "döda vita gitarrmän" i sin skivsamling.

Medlem 2006-02-13 15:45
 

njae, lite halvmesigt och tråkigt va?

Medlem 2006-02-13 19:45
 

En skiva som inleder med ett par fantastiskt vackra låtar. Rakt igenom håller Lanegan tillsammans med Campbell ett enormt fokus, och bjuder här på ett album som behövs, inte minst i dessa vintertider. Utmärker sig på skivan gör dock Campbell, som med sin fina, lätta stämma, överglänser Lanegan något. Speciellt i skivans andra spår, Black Mountain. Lanegans dystra stämma skapar mer ett djup som dock behövs för att fullborda skivan. Bäst blir det dock när Isobel Campbell tar över ledpinnen.

Årets självklara köp!

Medlem 2006-02-18 17:11
 

[...] Holland The Living and the Dead (6)Isobel Campbell & Mark Lanegan Ballad of the Broken Seas (8)Mark Olson & Gary Louris Ready For the Flood (4)Woven Hand Ten Stones (6)Jackson Browne Time [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig