Burnt Friedman och Jaki Liebezeit tolkar om rytmen på ”Secret Rhythms 2″. Varje spår byggs upp av flertalet rytmer som är något var för sig – men också något tillsammans. De tycks ibland inte ha något med varandra att göra. Som spridda tankar löper de utefter varandras linjer, korsas och korsbefruktar. Även om de har ett egenvärde var för sig, tappar de fortfarande något om de måste vara utan sitt sammanhang; samklang.

I Filosofiska rummet hör jag att Peter Singer menar, i utilitaristisk anda, att det som avgör om våra handlingar är rätt eller fel är dess samlade konsekvenser. Det innebär att vi handlat fel så snart det uppdagas något annat vi kunnat gjort som hade haft bättre konsekvenser. Utitlitarismen ser till det goda för kollektivet och dessutom att rättvisa inte kan begränsas till nationalstaterna.

Mina tankar går vidare till att politisk korrekthet blir något väldigt absurt när den i sina försök att vara inkännande för vad andra kan tänkas uppfatta i själva verket målar in grupper i hörn som kanske förvärrar mer än det hjälper något. Skogsbrand skrev om att det vore ett logiskt felslut att hålla tillbaka kritik med argument om att en av sidorna tillhör en socialt och ekonomiskt svag grupp. När ingenting får ifrågasättas och förolämpas för att några kan ta illa upp hamnar vi i en obehaglig situation där gränserna flyttas inåt steg för steg. Al-Hamatzav skrev att förlorarna blir två: dels gruppen som skymfas, som skymfas först när de faktiskt skymfas och igen när vi inte reagerar på reaktionerna på grund av våra fördomar, och dels när vi välmenande säljer ut får yttrandefrihet och principer till förmån för islamofobi.

Vad har allt detta med en skiva där Burnt Friedman (Flanger) och Jaki Liebezeit (Can) utforskar rytmer? Det var helt enkelt hit mina tankar vandrade när Friedman och Liebezeit formar om Nine Horses ”The Day the Earth Stole Heaven” låter, där Tim Motzers gitarr får sjunga David Sylvians rader där han berättar att han förlorat förmågan att ljuga och bedra i ”Sikkerhead”. De nöjer sig inte med en förklaringsmodell och en tanke. Rytmerna landar till slut tillsammans och tankarna går samman. De passar fortfarande inte ihop men de har givit något till varandra. Jag kräver av mig själv att inte förenkla och verkligen tänka tankarna till slutet. Att stanna i en enkel världsbild vore förolämpande för alla sidor. Att stanna vid en rytm vore att nöja sig med för lite.