Den nästan späda rösten är densamma. De rätt så enkla och fina texterna är desamma. Lars Winnerbäck och Ekdahls kompband är detsamma.

Som på ”Olyckssyster” från 2004 alltså. Uppföljaren faller inte långt från trädet.

Jag gillar det här. Jag vet inte riktigt varför. Det är någon form av vacker vispop som både stryker slätt och berör. Slinker ned lätt därför att det är rätt okomplicerad och mjuk musik. Nuddar mig med hjälp av Lisa Ekdahls texter och hennes innerliga röst. Albumet känns nedstämt men hoppfullt. Ska man dansa till det här får vi dansa långsamt alltså.

Kanske är det Lisa Ekdahls rätt mänskliga texter. Lite vardag med hjärta och smärta, utan att fastna i Jocke Bergs obegripliga romanser. Även Ekdahl gör liknelser men de är skönt tilltalande: ”Hennes hjärta var rispat/Bårar bars ut/Stegarna restes mot lyckliga slut”.

Kanske är det de smakfulla arrangemangen som så mjukt visar hänsyn till Ekdahls speciella sångstil och uttal. Särskilt tufft är det att höra hur Norpan Erikssons trummor och percussion nästan varsamt duttar takten.

Hur som helst är det här en efterlängtad och värdig uppföljare. Både med tanke på Lisa Ekdahls texter och musik, och för Lars Winnerdäcks produktion (kanske därför att han här inte låter som en härmapa på Ulf Lundell). Särskilt bra blir det i ”Ljudlöst och salt”.