Recension
- I've Got My Own Hell to Raise (CD) Bettye LaVette
- 2005
- Anti/Epitaph Europe/BonnierAmigo
Gubbrockssoul
Lyssna
Externa länkar
- bettyelavette.com
- Varning för ljudet! Annars ganska välmatad sajt.
- Anti - Bettye LaVette
- Skivbolagets presentation av skivan och Bettye LaVette.
Etiketter
Öppningen där Bettye LaVette helt utan ackompanjemang sjunger Sinead O'Connors ”I Do Not Want What I Haven't Got” med en röst som låter så raspig och sliten att jag förväntar mig att den ska pulveriseras i ett dammoln om jag slutar lyssna är fullkomligt magisk. När hon sen tar sig an Lucinda Williams ”Joy” som vore hon Betty Davis skulle jag kunna jubla rakt ut med händerna i vädret.
Om det inte hade varit för den förbannade gitarren.
Producenten Joe Henry är en tvättäkta gubbrockdjävul från twangland. Han gör sitt bästa för att döda den här skivan med gitarrer hämtade från helvetet där förlorade själar inbillar sig att Bob Dylan och Neil Young är soulens gudfäder. Med avkommor som låter som Blues Brothers och Commitments.
Lyckligtvis har Betty LaVette en röst som i de bästa stunderna kan dra uppmärksamheten bort från den präktiga produktionen.
Countryn, den vitaste av musikformer, är trots allt född på samma kontinent som soulen. Där finns ett släktskap som utforskats från båda håll i årtionden. Det här skulle ha kunnat vara det slutgiltiga mötet. Giftermålet. Istället blir det ett platoniskt förhållande, en affärsuppgörelse.
Symptomatiskt blir det som allra bäst när LaVette tolkar Dolly Partons utmärkta ”Little Sparrow” med en mörk orgel och lika svart bas i centrum. Den avskalade tolkningen av countrypoplåten ”Just Say So”, där gitarren sluppit gubbdistpedalen helt, hör också till skivans stora stunder.
Jag drömmer om hur verkligt bra det här skulle ha blivit om någon tvingat Joe Henry att lägga gitarrerna längre bak i ljudbilden. Om någon förklarat för honom att i soul är gitarren sällan mer än kompinstrument, att basen och trummorna gör sig bättre längst fram. Lyssna på samspelet mellan trummor och bas i ”slutet av ”Only Time Will Tell” och förbanna gitarren som fungerar som taggtråd mellan själen och örat. Jag undrar om inte allt blivit bättre om Nicke Andersson fått göra en The Solution med Bettye LaVette istället.
Publicerad: 2005-12-09 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-16 14:38
15 kommentarer
Du har fel Patrik. Av flera skäl. Jag väljer tre här.
1. "Gubbrockdjävul", utan "s", om du nu måste använda dig av detta uttjatade, meningslösa, fåniga och totalt intetsägande ord.
2. "Countryn, den vitaste…"; country bygger till stora delar på gospel och blues. Svart. Självaste Hank Williams lärde sig spela gitarr av en svart bluesmusiker. Soul är granne med country. Etc.
3. Trummor och bas är viktigt. Sant. Rytm och ursprung, det afrikanska arvet, bla, bla. Men blev först dominerande med James Brown och funken. Gitarrerna fyller sin funktion på detta album, som är "soul" med en hel del influenser. Rock är en av dem. Rock med gitarr. Gubbigt? Tja, om Sister Rosetta Tharpe var gubbig, så…
Sedan undrar jag om du lyssnat ordentligt på den bästa låten: "Down To Zero"?
#
För övrigt härlig recension! Förgylde min morgon. Grymt, Patrik.
#
kan ju inte klaga på referenserna i alla fall,, haha ta mig tusan,, ni recensenter kan verkligen överdriva ibland..hade nog vart trevligt att veta lite mer om skivan än recensentens kunskap.. men men, jag ska inte klaga för jag hade troligtvis inte gjort det bättre själv..
#
Det är precis sån här soul jag egentligen inte gillar, men Nileskär spelade nån låt från den som var riktigt vass. Så jag känner mig ändå tvungen att kolla upp saken lite mer.
#
jag var faktiskt sugen på att plocka upp den här skivan efter att ha läst skicklige lennart perssons artikel i sonic. men i slutet av artikeln deklarerade lavette att hon bara såg musiken som ett jobb och att hon hellre tittade på tv.
#
Så mkt referenser är det inte. Svårt att skriva om en cover och inte säga vem som gjort låten i original… Jag tyckte att recensionen var den helt klart bästa denna månad! Bra Patrik
#
Ok, jag erkänner; jag var lite tjurig och gnällig inatt. Men det var det där ordet som tände mig. Jag blir bara så trött när jag ser det. Jag tycker egentligen det är kul att du uppmärksammar en bra platta.
Jag ifrågasätter inte heller ditt tyckande, eller ditt betyg. Smaken är din. Såklart.
Rekommendationen i slutet lät kanske lite spydig, men det var ofrivilligt. Jag menar det: lyssna igen. En fantastisk låt.
Själv håller jag inte albumet så högt som man kanske kan tro. Det är bra, visst, men inte så fantastiskt som jag hade hoppats. 7, kanske 8/10 hade varit mitt betyg.
Sol, Patrik.
#
Och så måste du ju faktiskt ta bort ett s i rubriken också ;-)
#
Honky: Lugnt. Men för sakens skull vill jag påpeka att både gubbrockdjävul och gubbrocksdjävul är korrekt. Det finns en liten nyans skillnad dem emellan (jämför ortnamn/ortsnamn).
Jag gillar som sagt skivan, men är otrorligt sur på mixen av gitarren. Den funkar inte alls för mig.
#
Honky: Näe, där vill jag ha s:et. Nyansskillnaden. :)
#
Vilket meninglöst jävla tjafs. Honky är säkert gay.
Pisskiva idag igen FAN asså!
#
PS: Honky: Jag glömde s:et i meningslöst med flit så att du kan notera det också.
#
Fittkommentarer beträffande stavning och grammatik hör hemma i det kukiga svenska skolväsendet. För övrigt är Bettans skiva helt okej, liksom hennes Tell Me a Lie från -80.
#
Men jösses, lugna ner er lite.
Jag sitter inte och lusläser texter för att hitta fel. Brukar inte heller skriva kommentarer i vanliga fall och fan vet varför jag gjorde det denna gång.
Men jag tycker språk är roligt, intressant OCH viktigt. Jag skriver själv och är mån om att texter blir korrekta.
Språket var dessutom inte ens min huvudkritik.
Förresten, jag är gift. Med en kvinna.
#
vill du att jag ska beklaga? jag beklagar.
#
Kommentera eller pinga (trackback).