När Koop skulle fira sin nya skiva på Spy Bar härom kvällen stod det Dresscode: Ja på inbjudan. Det betydde inte så mycket mer än att bandet gärna ville att gästerna som kom skulle vara fina. Men att specificera närmare hade varit att göra våld på vad Koop låter som. För Koop låter som något […][...]

Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

Det här med bolagssamlingar kan väl diskuteras. Betala för reklam liksom. Samtidigt är det ett rätt skönt sätt att lära känna små etiketter som kanske inte når ut i radio eller TV. Små bolag som ofta har en konsekvent linje. Men ändå ett litet moraliskt problem. Fast mest för bolagen själva tror jag. Så här […][...]

Blanda tre delar dub, en del reggae, en del disco, en del musikalmusik och en del brittisk humor med en nypa funk och jazz. Blanda väl. Smaka av och krydda med lite elektro. Vad blir det egentligen? Earl Zinger är ett av flera alter egon som Rob Gallagher (ex Galliano) använder sig av. Han har […][...]

Jag har lite svårt att sätta fingret på varför jag gillar den här skivan så mycket. Egentligen är den inte märkvärdig. Nio lättsamma jazzlåtar låtar i trakten kring fyra minuter. Det låter så enkelt, eller snarare lätt. Luftigt och snällsvängigt. AD-musik kanske någon Kristian skulle kunna tänkas utbrista med förakt i rösten. Oscar Simonsson och […][...]