”Black One” har ofta kommit på tal när extrem musik har diskuterats i min närhet senaste tiden. Någon gång har den till och med spelats på en förfest och där mötts med oförstående skratt. Sunn 0))) är inte något band som går hem i de breda folklagren, det är ett som är säkert.

Greg Anderson och Stephen O'Malley återfinns vanligtvis i Goatsnake och Khanate, band som inte är kända för att hasta fram med sin musik. Men oavsett dessa bands kvaliteer är det med Sunn 0))) som de båda herrarna kommer att bli ihågkomna i framtiden. Med rätta.

Många band hävdar att de bryter ny mark och tänjer gränser. Floskler som dyker upp i var och vartannat bands biografi. Det är därför skönt att möta ett band som verkligen backar upp de orden. Sunn 0)))s låtar avviker verkligen från traditionellt låtsnickeri, men så består musiken mest av enormt distade gitarrer och lågfrekventa basljud.

Låtarna når gärna upp till tiominutersstrecket, men det är faktiskt inget som ligger dem till last. Repetitio mater studiorum est sägs det och här lär vi oss verkligen något. Faktum är att det repetitiva draget i låtarna närmast är att beteckna som en förutsättning, nyanser som nöts in, sakta men säkert. Och till slut klarnar det.

I jämförelse med det övriga materialet på skivan inleder ”Black One” verkligen publikfriande. ”It Took the Night to Believe” är en låt på knappt sex minuter som med sin karga black metal-slinga sticker ut en aning. Förvänta er inget melodiöst, snarare atonalt. Men effektfullt är det.

I ett hänseende är de påföljande låtarna en transportsträcka till fantastiska avslutningen med kvartslånga ”Báthory Erzsébet”, men ändå inte. Här finns ett meditativt lugn som i lugn och ro för lyssnaren framåt, sävligt och bekvämt. Inga tvära kast, det är bara att flyta med och njuta av åkturen. Frånvaron av trummor gör åkturen än mer behaglig. Här och där dyker det upp ljud som bryter av och som skapar stämningar som får håren att resa sig.

Men det är på ”Báthory Erzsébet” som det verkligen kulminerar. De första sju minuterna består av något som låter som spänningar från gitarrerna och en avlägsen kyrkklocka, ett inslag som får mig att tänka på Black Sabbaths titelspår från debutskivan. En helt logisk koppling, då det är i den mer traditionella doomen som Sunn 0))) har sina rötter.

Men det som verkligen utmärker låten är sången. Gästsångaren Malefic placerades för att uppnå rätt klaustrofobiska stämning i en kista som sedan lastades in i en Cadillac Hearse. För att citera biografin: ”The result is truly suffoating and disturbing!” Sången som fått en enorm aura av reverb är karg, men det som verkligen skapar stämningen är Malefics andetag som dyker upp alldeles lagom subtilt mellan verserna eller vad man ska kalla dem. Fantastiskt.

Är det tänkt att ”Black One” ska följas upp med en tvåa på samma sätt som ”White1″ är det bara att tacka och ta emot, hålla sig i skinnet till dess och hoppas att den är lika bra som ”Black One”. Tur är att ”Black One” kräver sin tid och inte är något som man varken tar till sig eller blir av med speciellt lätt.