Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 då när vi andra läste 2002 i kalendern.)

Det är inte lika hårt James Brown-centrerat som sist (även om arvet efter skivorna han producerade åt sina damer fortfarande är den mest självklara referensen). Soulen tar större plats i ljudbilden. Det är lite lättare, lite somrigare. Inte lika hårt och kompakt. Det låter helt enkelt lite mer Otis Redding och Irma Thomas den här gången.

Precis som sist bjuds det på verkliga kvalitetskompositioner. Soul i ordets ursprungliga betydelse. Låtar som känns som klassiker redan under första lyssningarna. Visst, jag blir inte lika knockad och chockad som då. Jag är ju förberedd på att jag kommer att gilla det.

Och om musiken låter klassisk är det samma sak med texterna. Det mest outtömlig ämnet av dem alla behandlas om och om igen. Hjärta och smärta. Kärlek och saknad. Det är historier åtminstone jag kan höra om och om igen.

Ja och så nån enstaka spånig dansgolvslåt då. Som den släpiga ”Fish in the Dish” och den drivigt hetsande ”Your Thing Is a Drag”. Jo just det. En Woody Guthrie-cover i ”This Land Is Your Land” (som de flesta som kärat ner sig i originalet verkar hata, men som jag däremot gillar (men så har jag ju alltid föredragit ett stötigt funkblås framför en snubbe med akustisk gitarr)).

Frågan som återstår är egentligen bara den om vi får se dem i Sverige snart eller om jag måste åka till London nästa gång de har vägarna förbi? Lydmar någon? Kom igen!