På Wilcos hemsida kan man ladda ner spåret The Jolly Banker skriven av Woody Guthrie. Känner man sig givmild kan man betala ett par dollar till The Woody Guthrie Foundation för spåret, som inte är särskilt utmanande.. ackordbytarmässigt. Jeff Tweedy berättar mer om varför de släpper spåret här, och orkar man inte lyssna finns intervjun […][...]

Gaby and the Guns Gaby and the Guns Egenutgivet Avskalad, men lite pompig och teatralisk pop på svenska. Officiell sajt, Myspace Annika Without Pride Reco Music Enkel och melodiös pop. Debutalbum, men inte oerfaren inom sitt gebit. Officiell sajt, Myspace Auton Anywhere Out of the World Structures Sonores Arty pop som är jazzig. Eller tvärtom […][...]

Vi bjuder på en halvtimmes välvald musik till julstöket. Lite gammalt, lite nytt. Lite allvarligt, lite glatt. En skön blandning, precis som vanligt. Moses White Christmas The New Pornographers Joseph, Who Understood The Pogues & Kirsty MacColl Fairytale of New York Tori Amos Have Yourself a Merry Christmas Woody Guthrie 1913 Massacre Shawn Lee’s Ping […][...]

När Jack Elliott såg sin idol Woody Guthrie i blixtfart skriva sina sånger, direkt på skrivmaskin, insåg han att det inte fanns en chans i världen att slå det. Han bestämde sig helt enkelt för att istället finna sånger och tolka dem på sitt eget sätt. Så har han fortsatt. Under sin karriär har han […][...]

”Great buildings of majesty. Made by the rat race whore. Backed by the graves of the laborer's toil.” Jag har aldrig lyssnat på Uncle Tupelo. Det är en brist. Men vad värre är jag har inte följt Jay Farrars solokarriär och nuvarande band Son Volt heller. Istället hamnade jag och hörlurarna i samma säng som […][...]

Boxning verkar vara på tapeten. För ett tag sen gick ”Tjuren från Bronx” på TV och den har följts av bland andra Muhammad Alis klassiska fajt ”Thrilla in Manilla”. Senaste numret av SJ:s tidning Kupé har också den något av ett boxningstema, med en artikel om Ingo och en genomgång av Sveriges största boxare genom […][...]

Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 […][...]