Jag vet att det fanns de som tyckte att jag tjatade för mycket om Burek V under 2003 och säkert en bra bit in på 2004. Jag fullkomligt kärade ner mig långt upp över öronen i den där ganska fula debuten som bar gruppens namn.

Nu är de tillbaka med en superfin skiva och jag sitter och flinar av välbehag igen.

Det har kanske inte hänt så mycket sen sist med bandets musik (den är fortfarande lika bra). Under tiden de varit borta har jag försökt prova på de där lofi-grejerna (Guided by Voices et al) som sägs påminna om musiken från herrar Mats Grönmark, Christian Sandell och Håkan Svensson. Fast än så länge har inget smakat lika bra. (Man får envisas med matreferenser eftersom bandnamnet är hämtat från en maträtt.)

Det är något med den här trions sätt att knarra fram låtar som nästan faller isär som jag inte kan stå emot. Det är något som gör att det fäster som flugpapper. Ett skakigt ackord från gitarren, Mats darrande röst på gränsen till nervsammanbrott, Christians jangliga trummor och Håkans stadiga bas som fungerar som säker mitt.

Att de sen bjudit in en hoper vänner och grävt fram gamla fina instrument som vibrafon, cittra och pumporgel för att smycka ljudbilden gör att ingen låt blir den andra riktigt lik. Det finns alltid någon extra krydda som göra att varje spår känns unikt. Trots att det här säkert gjorts miljarders miljoners gånger förut.

Det enda som känns lite bittert är att det förmodligen kommer att dröja ända tills Mats Grönmark hänger på sig den akustiska gitarren och spelar in en töntig singa-songa-skiva innan Burek V får någon bredare uppskattning och uppmärksamhet. Vilket i och för sig innebär att det fortfarande finns en chans för er som vill kunna säga att ni var med från början att haka på tåget.