Med Era Extraña har Neon Indian har gjort en svepande, atmosfärisk fortsättning på lo fi-symfonin Psychic Chasms. Även om Alan Palomo gärna klumpats ihop med till exempel Toro Y Moi och Washed Out till en amerikansk scen av lo fi-nördar som mest sitter hemma i varandras vardagsrum och fipplar på synthar medans de drömmer sig […][...]

Ett sunt leverne, det är något Nathan Williams inte har mycket till övers för. I senaste numret av Denimzine deklarerade han högt och tydligt hans kärlek till drogerna och alkoholen och såg inga problem med att kombinera dessa och turnélivet. Verkligheten hann ikapp honom 28 maj i ett, av publik, fullpackat tält på Primavera Sound […][...]

IAMX Kingdom of Welcome Addiction[...]

Det är så jovialiskt skramligt och vingligt att det hade kunnat vara inledningssoundtracket till en skakig, blurrig och lite smådammig indie-roadmovie. Den lilla skraltiga bilen med vilken våra hjältar och hjältinnor förflytttar sig, en kaktusbeströdd landsväg, en hund som tuggar på en gammal stövel. Och Headin’ Off. Någonstans där börjar alltså Surf City EP (det […][...]

Jag vet att det fanns de som tyckte att jag tjatade för mycket om Burek V under 2003 och säkert en bra bit in på 2004. Jag fullkomligt kärade ner mig långt upp över öronen i den där ganska fula debuten som bar gruppens namn. Nu är de tillbaka med en superfin skiva och jag […][...]

Eva (Eve and the Last Waltz) och Mats (Burek V) har återigen satt sig i den där dammiga och ostädade, men ändå varmt mysiga, betongstudion med sina gitarrer för att spela in fyra nya melodier. Det är så dystert och nordnordamerikanskt gråkalt att man inte kan prata om fi över huvud taget. Den här gången […][...]

Även om jag vet att jag inte stått helt ensam och skrikit om det här bandets förträfflighet så har det ibland känts så. Medan systerbandet Eve & The Last Waltz plockade hem betydligt mer uppmärksamhet glömdes Burek V bort lite när året 2003 summerades. Som en påminnelse kom ett brev på posten med en vinyl […][...]

Första gången jag spelade Hellon hemma fick jag knappt lyssna klart på det för min fru. Namnet till trots handlar det inte om någon högljudd dödsmetall eller annan aggressiv musik. Snarare tvärtom. Det är den allra mest asketiska formen av lofi. Det är en löst strängad gitarr. En orgel på ett spår. Gnällsång från Mats, […][...]

Det började med att jag spelade in ”Carry No Evil” på en bilkassett innan vinylsjuan den fanns på flyttade till Växjö långt utom räckhåll. Det var egentligen mest en chansning för att jag var lite nyfiken på hur det lät. Sedan dess har den varit en ständigt återkommande favorit i bilstereon. En av de där […][...]