När jag lyssnar på Martins Mc Fauls mjuka och levande låtar föreställer jag mig ett kalt, litet kök i en etta på Söder. Solen har just gått upp och värmer i strimmor på golvet. Runt om mig sitter resterna av en loj efterfest med för långt, ostyrigt hår, batikfärgade tröjor och utsvängda jeans. I skräddarställning sitter de, tysta, på golvet. De lyssnar koncentrerat.

Imperial Recordings verkar ha en förkärlek för ensamma karlar med gitarr. Först ut var José González, sen kom Melpo Mene kravlande ur samma vagga och här har vi nu Martin Mc Faul. Det de har gemensamt förutom sitt skivbolag är den ödmjuka sången och den gitarrbaserade popen. Det gör att de påminner om varandra på en hel del sätt. Alla verkar de på sitt eget sätt ha inspirerats av Nick Drake och Elliott Smith.

Det som dock utmärker Martin Mc Faul från de andra är att han har lekt med ett gäng olika, mer vuxna typer av ljud. Till exempel fågelkvitter, congas och bluesiga rhodes. Ganska mycket psykedelia smyger sig in och blandas upp med den klassiska singer/songwritermodellen. Den ljusa, luftiga sången och körerna som dyker upp ibland, känns också väldigt mycket 60- och 70-tal.

Martin Mc Faul har spelat in sin EP med hjälp av musiker från bland annat The Soundtrack Of Our Lives, Hello Goodbye och Silverbullit. Känns helt klart som experthjälp om man vill få sin pop att låta speciell…

I höst kommer debutalbumet och om det verkligen blir så att jag faller och att det så småningom kan bli du och jag Martin, det återstår oss att se. Kanske, kanske. Nyfiken på mer har jag i alla fall blivit.